Skolan rasar inte

Anne-Marie Körling skriver på Skollyftet:

Det rasar om skolan. Jag tror på ett lugn. Inte ett utåtagerande skrik. Vi måste besinna oss. Det tycks som om vi har fått en offentlig mobb. Skolan är allmänt villebråd. Den går att hacka på. Den känner alla till. Vem vågar sätta ned fötterna och bromsa upp alltsammans? Vem kan tala om skolan utifrån ett annat perspektiv?

Skolan måste också få beskriva sig själv. Någon endaste gång – få beskriva sig själv! Det handlar om det självförtroende som skolan måste äga och bör polera fram. Det handlar om dagligt lärande för eleverna! I varje skola finns det klassrum som fungerar väl. Det finns lärare som inte ordar om sina storverk med eleverna, gör inga stora åthävor för det som är deras uppgift. De verkar för eleverna. Det måste tillåtas att belysa det som också är gott. Lyfta fram goda exempel. Belysa dem väl. Och ge dessa lärare möjligheter att verka som modeller för andra lärare. Lärare är ensamstående och själva fångar i en gammal rätt-och-felkultur. Det är dags att bryta gamla skolmönster och våga vara i sin profession. Berätta om det vi gör bra och att vi har identifierat problem och är i färd med att arbeta vidare för att lösa dem.

Lärare ska sitta i pedagogiska diskussioner värda namnet och generöst tillåtas diskutera de stora pedagogiska utmaningarna som handlar om hur elever lär och varför de gör det. Det fungerar inte för någon att högljutt benämna vad som är fel utan att rikta någon uppmärksamhet på det som fungerar. Det gäller en hel skolkultur, både för elever och lärare. Det behövs väldigt lite ekonomiska resurser för att få skutan skola på rätt köl igen, och det är att tillskriva lärarkåren tilltro, inte börja med att bedöma misslyckanden utan bemöta med utmaningar för framgång och yrkesstolthet.

De föräldrar som finner skolan god och läraren kompetent kunde kanske berätta det mer generöst. Rektorer som verkar i skolan borde få möjlighet att ge och ägna tid åt att närvara vid undervisningar och på plats diskutera lärarens möjligheter och elevernas läranderätt. Att under pågående skolstorm betänka att eleverna möter sina lärare varje dag och att klassrummets innehåll är viktigt för dem. Att skapa motbilder men också inse allvaret i skolans uppdrag och fortsätta utveckla den. Inte rasa för rasandets skull!

Betänk att våra elever är där – varje dag. Varje dag, varje timme, varje minut är eleverna i skolan. Tänk om de tycker om att vara där? Tänk om de nu inte tillåts tycka om sin skola och sin lärare? Vad händer då? Hur ser lärarens möjligheter ut om föräldrar dömer ut läraren men eleverna faktiskt utvecklas och lär sig under samma lärares lektion? Risken är stor att föräldrar dras med i det allmänna högljudda skriket kring skolan. Risken är stor att läraren blir än mer ensam och att rektor också blir det. Skolan isoleras. 

Klart att skolan ska förändras, vilket också äger rum. Lärare ser fram emot en ny läroplan, Lgr 11, och arbetet med att förstå den har redan börjat. Jag vill inte blunda för skolans problem. Engagerade lärare ska vi alla vara rädda om. Också i skolan. En viktig åtgärd för skolan är också att fördriva den Jante som finns där. Jante har ingen skolplikt, men sitter där i varenda skola och förhindrar skolutveckling. I den skola jag drömmer om finns det lärare som lär av lärare och lärare som vill dela med sig till andra lärare. Där är den pedagogiska diskussionen kopplad till styrdokumenten och gemenskapen där. Vi måste in i våra uppdrag. Det är där vi kan ge föräldrar förklaringar till vad vi gör och varför. Det är där vi lärare kan samlas för att förstå vårt gemensamma uppdrag och det är kring detta vi måste diskutera. Vi ska lära av varandra och med varandra – vi lärare. Vi ska också omsluta de styrdokument vi får, skapa gemenskap med dem, oavsett om vi inte tycker om dem, vi är tjänstemän och ska. Men om vi alla enas kring en läroplan och utvecklar förståelsen för kursplanerna så kan vi svara upp gemensamt och ur något oss lärare givet.

Jag upplever en slags förtvivlan! En sorg måhända. Just för att det också måste finnas en ljusglimt att få, också för dem med en nattsvart skolsyn. Det finns så många fantastiska lärare som gör sitt allra bästa. Vi ska satsa på de som fortfarande brinner för skolan och eleverna. Dessa lärare ska verka som ljus i mörker!

 Anne-Marie Körling

Annonser

3 kommentarer

Filed under Skoldebatt, Skolutveckling

3 responses to “Skolan rasar inte

  1. Pingback: Gemenskap sökes: Skolan är mål- och resultatstyrd! | Anne-Marie Körling

  2. Pingback: Låt oss genast börja gå på vägarna… till målen | Skollyftet

  3. Pingback: Here we go again… (III) : Redaktionsbloggen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s