Intressant att SvD, DN och Aftonbladet idag har lösningar på hur lärarnas status och elevernas resultat ska öka. Intressant är även det faktum att en politisk chefredaktör och ledarskribenter anser sig veta vad skolan och lärarna behöver.
Jag ser två stora missuppfattningar i skoldebatten den senaste tiden:
Alltför många verkar ta för givet att bara för att man är kritisk mot artiklar som de som Zaremba har skrivit, så är man även emot en granskning av skolan samt att man vill gömma huvudet i sanden och blunda för alla problem.
Alltför många verkar ta för givet att bara för att man är kritisk mot den ensidiga fokuseringen av läraren som kunskapsförmedlare, och att vikten av lärarens kompetens endast handlar om fördjupade ämneskompetenser, så är man för en skola där elever lämnas ensamma i sitt lärande genom ”forskning” och där lärare har en ”handledarroll”.
Inget kan vara mer fel. Det är inte så svart och vitt.
För journalister är det självklart att inneha en kritisk ställning till saker som sägs, skrivs och sker. Jag tycker inte det är dåligt att lärare har samma inställning. Speciellt när journalister och politiker, oftast utan lärarutbildning, försöker tala om för lärare hur de ska bedriva undervisning och vad som fungerar bra och mindre bra. Det, om något, är urholkande för de svenska lärarnas status.
Läraryrket är komplext. En bra lärare har förutom goda ämneskunskaper även goda pedagogiska och didaktiska kunskaper. En bra lärare har tillgång till ett stort relationskapital och ser till att skapa goda relationer med alla sina elever. En bra lärare skapar trygghet i sitt klassrum och sin elevgrupp så alla elever kan våga komma till tals. En bra lärare vet att kunskap sker i dialog med andra och ser till att skapa många sådana möjligheter för sina elever. En bra lärare vet att språket är ett tankeverktyg och arbetar medvetet språkutvecklande för att eleverna ska kunna utvecklas maximalt. En bra lärare ser vilken inlärningsstil varje elev har och anpassar undervisningen utifrån det. En bra lärare har tillgång till ett välfungerande arbetslag och en pedagogisk ledning. En bra lärare är så mycket mer än ämneskunskaperna han eller hon besitter.
Att skolan har många utvecklingsområden är självklart. Att lärarna behöver utvecklas är lika självklart det. P J Anders Linder, SvD’s politiska chefredaktör skriver att vi borde utgå ifrån resultaten innan vi diskuterar organisationsfrågor. En förutsättning för det är att vi vet vad vi ska mäta och att man kan lita på resultatet. Kan vi det idag? Traditionella mätverktyg är inte så tillförlitliga när vi inte har en traditionell skola.
Peter Wolodarski håller i söndagens krönika med Zaremba om att lärarhögskolorna har varit drivande till att skapa misstro mot en traditionell kunskapssyn och minskat lärarens roll i undervisningen. Men vad hjälper det att skuldbelägga en utbildning som fått sina direktiv ”uppifrån”? Dessutom är jag inte säker på att jag håller med. Vad är det som säger att en ”traditionell kunskapssyn” hos läraren leder till att eleverna blir goda samhällsmedborgare i framtiden? Faktakunskaper är inte svårt att tillägna sig. Att förstå, strukturera och analysera kunskap är det som vi behöver ge våra elever redskap att klara av. Och att med hjälp av kreativitet skapa ny kunskap.
Vi lärare har kommit längre än ”traditionell” i vår kunskapssyn. Vill vi gå tillbaka? Troligtvis inte. Jag är benägen att hålla med Katrine Kielos: ”Den gammeldags lärarmyten är en stor del av skolans problem”
Har lärarens roll minskat i klassrummet? Absolut inte. Med ett elevaktivt arbetssätt krävs det enormt mycket mer av läraren än vid ”traditionell katederundervisning”. På Lärarlistan finns ett ypperligt bra inlägg om detta.
Sedan har vi allt skuldbeläggande i skoldebatten. De senaste månaderna (åren?) har elever, lärare, politiker, lärarhögskolor, SKL och gamla och nya regeringar skuldbelagts. Nu även Skolverket. Vad vinner vi på detta skuldbeläggande? Vem vinner något över huvudtaget? Att skuldbelägga är att inte ta ansvar. Låt oss i stället ta vårt ansvar. Var och en av oss. Lärare, politiker och journalister. Vill vi lyfta skolan så kan vi. Tillsammans.
Vem tjänar på en svart/vit skoldebatt? Ingen. Vilka förlorar allra mest? Eleverna. Som vanligt. Och det är aldrig någonsin acceptabelt.
Skollyftet 
Ping: ”Skoldebattens rundgång”! « metabolism
Ping: Kommentarer « ©lektorio
Men, Anna, blir det inte lite platt att ignorera omgivningen och endast försöka tänka nytt?
Jag menar nog att vi bör ta reda på vad som gick fel och varför. Detta för att ur de kunskaperna bygga en bättre grund att stå på.
Risken med det ej reflekterande alternativet är att man riskerar att bygga ett nytt Titanic, och glatt segla iväg mot isbergen!
Såtillvida man inte ser några problem i skolan av idag. Då behöver man ej reflektera utan kan låta allt vara där det är, med ”kvackning”, behörighet för fel stadie, kunskapssänkning, betygsinflation. Även skral fortbildning för lärare, taskiga arbetsvillkor och lön som en kommunal tjänsteman!
Så misstro inte de som försöker beskriva verkligheten, missakta inte deras vittnesbörd. Det gör bara den som har något att försvara i den rådande ordningen.
Jag tror bättre om dig, de andra kommentatorerna har säkert en agenda.
Tack för din kommentar, LRradicals!
Eftersom du och jag hade en liten twitter-utväxling häromdagen vet jag att du inte riktigt var med i resonemanget när Skollyftet startade. Det är nog därför du skriver detta med att ignorera omgivningen och bara tänka nytt, för jag vet inte riktigt hur du får mina ord att handla om det.
Vi ska självklart ta reda på vad som gick fel och varför. Det är en mycket viktig del. Men den del som Skollyftet handlar om är minst lika stor. Läs gärna mer i inlägget Skollyftet och framtiden: https://skollyftet.wordpress.com/2011/04/14/skollyftet-och-framtiden/
Tack för att du tror bättre om mig för du har helt rätt. Jag tror du missförstod mina ord. Eller, kanske mer troligt, var jag otydlig. Så, för att förtydliga: Jag anser att lärare är väldigt bra lämpade att uttala sig om vad som fungerar i en undervisingssituation. Bättre än politiker och journalister. Jag anser att lärare är de som vet vad de behöver för att lyckas med sitt uppdrag. Jag anser att lärare i högre grad ska höras och synas i skoldebatten för att debatten på något sätt ska förankras i verkligheten och inte endast bedrivas bland ledar- och kultursidor i dagstidningarna och i kommunernas och riksdagens sammanträdesrum.
Det, för mig, leder till ökad reflektion och med gemensamma krafter kan vi styra skolskutan framåt, i stället för att fastna i åsikter och tankar om att ”det var bättre förr”.
Förstår du mig bättre nu? Och en ännu viktigare fråga: Vill du vara med?
Kära LRradical – som ju med ert säregna ironiska språk betyder LRconservatives.
Du staplar alla negativismer på varandra och förvånas över att du betalas som en kommunal tjänsteman.
Med den negativa och bakåtsträvande attityd du o andra LRare besitter får du lön och anseende som en P-lisa! Förvånas man över det+ Nej absolut inte!
Vilket bra inlägg. Frågan är fortfarande hur en konstruktiv skoldebatt ska se ut. De som skriver måste först vara insatta och så är det inte i papperstidningarna idag.
Det här kanske känns lite som taget ur luften, men det finns en uppriktig och seriös bakgrund till mina frågor, både (som jag upplever det) kopplat till kritiken mot hur skolan utvecklats de senaste 30 åren och synen på läraren och pedagogiken och i förlängningen den pedagogiska forskningen i Sverige och hur du ser att lärarens roll ”utvecklats”. Något som ständigt i olika former återkommer i debatten, och som jag antar (rätt/fel) har sitt ursprung i lärarutbildningen.
Jag är nyfiken, och vill gärna ställa frågan till dig. Vet du, hur den biologiska hjärnan rent praktiskt lär sig och fungerar. Vad innebär det för hjärnan att ”lära” sig en ny sak, vad innebär det på strukturell, cell och subcellulär nivå när ”någon” lär sig något. Hur utvecklas ett barns hjärna, hur byggs, växer, formas och kopplas olika delar av hjärnan samman för att ge förutsättningar för t.ex. abstrakt tänkande? Vad innebär kreativitet ur hjärnans perspektiv?
Oj, det var inga enkla frågor. Jag tror inte riktigt jag kan svara, men eftersom Skollyftet är alla vi tillsammans ska jag försöka hitta någon som kan ge dig ett svar. Återkommer.
Mauri har i en egen kommentar lite längre ner svarat på dina frågor med hjälp av Peter Gärdenfors. Hoppas svaret är till hjälp.
Jag skulle rekommendera Ferenc Marton och Shirley Booth ”Om lärande”, svensk forskning som håller internationell klass och addresserar just din fråga.
Det här är ju jättespännande, tänk om vi kan se rent konkret vad som sker i hjärnan när någon lär sig något! Och jättesvårt.
Vilket lärande är det vi talar om? Vilken kunskap? Pratar vi faktakunskap, alltså att kunna redogöra för information om något, om färdighetskunskap/kunnande, alltså praktiska aktiviteter – att kunna utöva något, om förståelse – att kunna sätta något i ett sammanhang osv.
Jag är själv forskarstuderande i ämnesdidaktik men som bekant sker pedagogik- och didaktikforskningen i Sverige idag långt ifrån hjärnforsksningen. Synd. Båda behövs ju, alltså både t ex biologisk och etnografisk forskning. Som jag förstår det kritiserar pedagoger och didaktiker den biologiska forskningen för att den trivialiserar synen på kunskap och lärande. Vad säger egentligen hjärnforskarna om det moderna kunskapsbegreppet och synen på lärande som förts fram av t ex Carlgren och Säljö?
ursäkta slarv, jag menade medicinsk och inte biologisk forskning.
”En bra lärare har tillgång till ett välfungerande arbetslag och en pedagogisk ledning.”
Ja, vi måste arbeta med den här bilden av den ensamma läraren, oavsett om h*n står bakom en kateder eller inte.
Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds Universitet, hävdar i sin bok Lusten Att Förstå att förståelse ”är att se mönster som leder till att man kan lösa uppgifter som man inte klarade tidigare”.
Han skriver följande:
”Våra hjärnor letar efter mönster i alla möjliga sammanhang, vare sig vi vill det eller inte. I botten av vår förståelse finns biologiskt betingade mekanismer som kraftigt styr hur vi uppfattar omvärlden. Men mycket av vår vardagsförståelse hänger samman med de begrepp vi lär oss i skolan och genom interaktion med andra människor. Ovanpå detta finns i sin tur inlärda kulturella koder som vi måste behärska för att kunna tolka konstverk, musikstycken, dikter osv. Men när vi väl kan koderna styr även de i hög grad vår uppfattning om kulturprodukterna. Det finns inget ”naket” öga eller öra – och därmed ingen ”objektiv” beskrivning av världen. Vi ser och hör genom de mönster vi har tillägnat oss.”
”Efter en konstutställning eller en konsert säger vi ibland att upplevelsen har gett oss starka intryck. Men det är en vanföreställning att vi får sinnesINTRYCK – det är inget som ”trycks in” i huvudet på oss. Hjärnan är ingen passiv mottagare av bilder och ljud från omvärlden. Den söker aktivt efter MÖNSTER och den tolkar omvärlden. Denna ständigt pågående process är grunden till all form av förståelse.”
Han tar vidare upp människans lärande genom fyra olika perspektiv:
”För imitationslärande (veta HUR) räcker det med att förstå handlingen man lär sig. För kunskapsförmedlingen (veta ATT) är det fakta och inte förståelse som är i fokus. Men för konstruktivt lärande (veta VARFÖR) blir ett av målen med att man skapar sin kunskap just att den skall leda till förståelse. Slutligen, när lärande ses som att det ger metakunskap (veta HUR MAN VET) kommer reflektionen över vad som händer när man förstår att bli en del av lärandet.”
Jag rekommenderar ALLA att läsa denna mycket gedigna bok om hur vi människor fungerar och hur vi kan bli bättre på att förstå och hur mycket motivation har med saken att göra. Beställ den här: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127121658
Jag fortsätter på inslagen väg då jag inser att det behövs lite förtydligande.
Åter låter jag Peter Gärdenfors bok stå som referens, där han i avsnittet ”Teoretisk förståele handlar om att behärska abstrakta variabler” skriver bland annat:
”[Det finns] ett mycket nära samband mellan att uppfatta mönster och att förstå orsaker. En orsaksvariabel är en sorts mönster som kopplar samman orsaker med verkningar. Och omvänt, när man ser ett mönster, ser man nya samband mellan fenomen i världen. Mönstret kan därför fungera som ett sätt att skapa nya orsaksförklaringar som ger ökade möjligheter att lösa problem. Om en förälder exempelvis uppfattar ett samband mellan att ett barn inte ätit på länge och att det blir gnälligt, kan hon eller han ge barnet mat och på så sätt lösa problemet. Får föräldern sedan lära sig den abstrakta variabeln ”låg blodsockerhalt” som en förklaring till gnälligheten och förstår vilken föda som snabbt kan höja barnets blodsockernivå, blir problemlösningen ännu effektivare.”
Och fortsätter:
”Man kan grovt skilja mellan två typer av förståelse: Den ena är den omedelbara insikten i ett sammanhang – aha-upplevelsen. Den andra är en mer långsam process som resulterar i att man ”får grepp om” ett kunskapsområde – man begriper det. Att lära sig läsa är ett exempel på den långsamma formen av förståelse…I den långsamma formen av förståelse är man ofta inte medveten om att förståelsen ökar, men det märks genom att man blir skickligare på att lösa nya problem inom kunskapsområdet.”
Som sagt, läs boken så fort ni kan, det är underbar läsning från framsida till baksida.
Mycket intressant, tack för svaren. Jag skall absolut titta närmare på Gärdenfors bok.
Men dina svar ligger på en högre funktionsmässigt nivå än det jag skulle vilja rikta fokus mot. Med reservation för egna missförstånd och bristande kunskap.
Om jag formulerar om mina frågor lite: Vilka mekanismer finns idag för att överföra kunskap om grundläggande insikter och förståelse över hur hjärnan fungerar och utvecklas från den naturvetenskapliga forskningen (övergripande) biokemi/genetik/neurovetenskap till utbildningsområdet.
Ingår t.ex. sådana obligatoriska moment och/eller kurser inom lärarutbildningen?
d3mocritus: När det gäller vilka ”mekanismer” som finns i lärarutbildningen idag (om det är det du avser) så törs jag inte uttala mig. När jag gick lärarutbildningen (för ca 15 år sedan) så ingick dåtida kunskap om neurovetenskapliga rön i kurslitteraturen.
För att fortsätta den diskussion vi påbörjade i SvD häromveckan, men som avbröts då kommentarsfältet så grymt stängdes 🙂 http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fler-larare-maste-bli-forskare_6086335.svd Problemet är att anknytningen till aktuell forskning är för låg i den dagliga verksamheten i skolan. Det är snarare där vi bör inrikta oss på att säkerställa mekanismer för att garantera att undervisningen fortsätter utgå från vetenskaplig grund, även efter lärarutbildningen.
Därför, vidhåller jag, vore det bra med ökad anknytning mellan undervisande lärare och vetenskapliga discipliner av olika slag. I månget fall kan detta, dristar jag mig till att säga, resultera i att lärare bedriver forskning (av typen aktionsforskning) i sin praktiska undervisning, medan det i många andra fall säkert skulle röra sig om andra former av samarbete mellan lärare och forskare.
”Vad är det som säger att en ”traditionell kunskapssyn” hos läraren leder till att eleverna blir goda samhällsmedborgare i framtiden? Faktakunskaper är inte svårt att tillägna sig. Att förstå, strukturera och analysera kunskap är det som vi behöver ge våra elever redskap att klara av. ”
Inget gör mig mer förbannad än det ovan citerade. Är faktakunskaper inte svårt att tillägna sig? Kanske har du Kaya begåvats med fotografiskt minne eller andra förståndsgåvor som gjorde skolgången lätt för dig, men de allra flesta barn får arbeta hårt för att tillgodogöra sig svenska, engelska, matematik, och alla andra viktiga ämnen som skolan undervisar i. Förmedling av faktakunskaper och det ”intellektuella hantverket” har alltid varit skolans huvuduppdrag och det som krävt dess tid och ansträngning. Ingen ifrågasätter värdet av kritiskt tänkande och självklart ska elever lära sig detta, men inte på bekostnad av faktainlärningen. Vad gäller vad som ”skapar” goda samhällsmedborgare så är det definitivt något som inte ligger i skolans händer att åstadkomma. Så mycket annat, inte minst sociala och familjeförhållanden, är betydligt viktigare, och i den mån skolan kan spela en roll så betonar jag återigen att den sortens arbete inte får ske på bekostnad av kunskapsinlärningen. Om du känner till ett samhälle där urvattnande av kunskapsinlärning och betoning på kritiskt tänkande och annat ”modernt” bevisligen skapat mer goda samhällsmedborgare än tidigare så tar jag tacksamt emot dessa bevis och tänker om min ståndpunkt, men till dess förhåller jag mig kritisk.
Tack för ditt svar, Esteban!
För det första, det känns tråkigt att du tolkade mitt inlägg som att jag är för ett urvattnande av kunskapsinlärning. Inget kan vara mer fel. Jag ska försöka förklara.
Det finns ju en aspekt som jag inte nämnde, som jag kanske felaktigt tog för givet att vi alla känner till, och det är ju det faktum att faktakunskaper, och ämneskunskaper i stort, ligger till grund för att eleverna ska utveckla alla de förmågor som nämns i våra styrdokument. Vad finns det annars att förstå, analysera och strukturera?
Självklart har inte alla lika lätt att tillägna sig faktakunskaper, men de elever som i den ”traditionella” skolan inte lyckades pga att de inte hade fotografiskt minne tror jag har lättare att lyckas när vi nu vänder fokus mot att bedöma hur eleverna visar sin förståelse i stället för att, som förut, bara be dem upprepa det som stod i läroboken.
Självklart finns det många andra delar av barn och ungas liv som bidrar till att utveckla dem till ”goda samhällsmedborgare” men skolan har ett stort ansvar, det får vi inte glömma bort eller förringa. Jag citerar ur första kapitlet i Lgr11: ”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.”
Har du fler frågor till mig så ska jag med glädje försöka förklara hur jag menar.
//Anna Kaya
Tack för ditt svar Kaya.
Att tala om att med nya metoder hjälpa elever som inte lyckades väl i den ”traditionella” skolan låter onekligen som en klok och lovvärd ambition. Men är det verkligen det detta handlar om? Det jag ser som problematiskt är att nu när Zaremba väl skapat ett nationellt genombrott för en, om inte absolut så i varje fall ytterst verklig, sanning om skolan så tycks självkritiken från ”den nya skolans” banérförare totalt lysa med sin frånvaro. Åh, visst läser vi samma gamla innehållslösa och till intet förpliktigande fraser om att ”det finns saker som inte fungerar så bra” och ”vi behöver bli bättre på” och så vidare, men inget konkret. Ingen bekräftelse på att det Zaremba skriver på många platser i tid och rum i vårt Sverige är sanningen. Visst, det är så ohyggligt enkelt att ifrågasätta det han skriver, det är en journalistisk text och inte en rapport, en kort slimmad text utan referenser. Att ifrågasätta det han skriver utifrån att det inte representerar helheten är att applicera murbräckan på svängdörrar. Men det intressanta är just detta fokus på vad Zaremba har gjort fel, inte vad han har gjort rätt. Vi vet ju de facto att kunskapsnivån har sjunkit i skolan, och det finns otaliga vittnesmål om orsakssambanden bakom detta som nu illustrerats av Zaremba. Vad är din och andras ambition om ”ny undervisning” för att hjälpa svaga elever värd om det leder till en allmän försämring? Med vilken rätt förvandlas våra barns grundutbildning till ett okontrollerat experiment?
Vad gäller ditt citat om ”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.” Vad betyder detta egentligen? Vad är definitionen av dessa begrepp, vad innebär det i praktiken, och hur förväntas skolan åstadkomma detta? För övrigt betyder lagen ingenting ur diskussionssynpunkt, det är bara kodifierad konsensus. Försvarar man den sortens skrivelse måste man ha bättre argument än så. Men, även om man accepterar detta, så måste man väl ändå hålla med om att kunskapsundervisningen kommer först? Det finns en gräns för hur mycket lärare kan göra med sin arbetstid, och förr tog just kunskapsundervisningen all deras ordinarie tid i anspråk. Hur mycket kan man tumma på denna tid innan kunskapsundervisningen blir lidande?
Jag skulle önska att fler hade i åtanke hur ineffektiv skolan är till sin natur. Den perfekta undervisningsformen är en lärare och en elev, där läraren kan tillgodose elevens behov i elevens egen takt, och ta full hänsyn till dennes förmågor. Att vi undervisar i klasser beror på ekonomisk nödvändighet, inte att formen i sig har något eget värde. Förstår man det så förstår man också hur bräckligt systemet är, hur lätt det är för elever att bli bristfälligt undervisade. Att i en sådan skör och pressad situation börja prata om att lärare ska göra än mer än ”bara” kunskapsundervisning är vådligt, och hur illa det kan gå har nu Zaremba med all önskvärd tydlighet visat.
Det är i alla fall trevligt att se att du står upp för fakta- och ämneskunskaper. I dessa tider hör man alltför ofta anhängare av ”ny undervisning” tala om hur onödigt det är att behärska gångertabeller, veta var länder är placerade på jordklotet, och vem vet vad mer av självklara kunskaper. Mörkrädd blir man.
Tack för din kommentar och tack för sitt engagemang.
Jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta din kritik av något som jag inte har skrivit. Jag har inte kritiserat innehållet i Zarembas artiklar, jag kritiserar det faktum att den enda bild av den svenska skolan som presenteras i media är bilden av den svenska skolan i kris och att lärarnas röster är mer eller mindre obefintliga i skoldebatten.
Citatet jag gav dig är inte ur lagen, det är ur läroplanen. Styrdokumentet som alla lärare måste tolka och arbeta efter. Det kan man tycka vad man vill om men det är ändå utifrån läroplanen vi ska arbeta.
Sedan måste jag nog säga att jag inte håller med dig om att den ultimata lärsituationen är en lärare-en elev. Det finns oerhört mycket inlärningsmässigt att hämta i en social kontext, genom att lyssna in och ta del av hur andra ser på saken. Genom att lära tillsammans. Fast om man har synen att kunskap är något som förmedlas från en hjärna till en annan hjärna är det såklart ultimat att ha en lärare och en elev. Fast handen på hjärta, hur många är det som har den kunskapssynen idag?
Läroplanen kan ha fel. Som jag tidigare skrev, det är bara kodifierad konsensus. Att något står i läroplanen kan aldrig vara ett argument för att något ska vara på ett visst sätt annat än i ett strikt praktiskt sammanhang. Det relevanta är argumenten som rimligtvis gjorde att skrivelsen hamnade i läroplanen från början.
” Fast om man har synen att kunskap är något som förmedlas från en hjärna till en annan hjärna är det såklart ultimat att ha en lärare och en elev. Fast handen på hjärta, hur många är det som har den kunskapssynen idag?”
Det är precis detta jag menar. Jag förstår verkligen inte hur man resonerar om man förnekar en sådan självklarhet. Nu skiljer det sig mellan olika ämnen, i ett ämne som samhällskunskap spelar den sociala kontexten mycket stor roll även om det även där i stor utsträckning handlar om att tillägna sig rena fakta och sammanhang. Men jag skulle mycket gärna höra din förklaring om hur elever t.ex. lär sig mer matematik i ett klassrum på säg 25 elever, jämfört med om varje elev hade en egen mattelärare.
Överhuvudtaget förstår jag inte vikten av allt snack om ”kunskapssyn”. Vem bryr sig? Det relevanta är vad som gör att elever på bästa sätt tillgodogör sig kunskapen de har rätt till. Det är en metod- och kompetensfråga, inget annat.
Läroplanen är vårt styrdokument och jag varken kan eller vill debattera dess riktighet för hur jag än vänder och vrider på det så är det mitt uppdrag att undervisa utifrån den. Oavsett vad jag tycker och tänker. Annars är jag på helt fel plats.
Kunskapssyn är däremot något, tycker jag, vi bör diskutera ofta och mycket. Ibland talas det om ”förmedlingspedagogik”, dvs att jag, som lärare, förmedlar det jag vet till min elev genom ”ord”. Det är inget fel på det men det finns så många andra teorier (utifrån Dewey, Montessori, Piaget, Freinet, Vygotskij m fl) om hur man lär sig bäst. Och det är väl det som ligger till grund för det du skrev: ” att elever på bästa sätt tillgodogör sig kunskapen de har rätt till”. För det handlar inte bara om metod och kompetens, det handlar lika mycket om synsätt.
Svar till Björn Kindenberg:
Jag tror (korrigera mig om jag har fel) att skiljelinjen, i den mån man kan kalla den det mellan oss, inte handlar om huruvida det är bra eller dåligt med mera forskning, både omkring eller i skolan. Inte heller tanken eller initiativet att försöka skapa nya karriärvägar för lärare, jag ställer mig väldigt positiv till detta också.
Men i många sammanhang så är det inte tillräckligt att bara ha ett fint uppsåt att försöka göra ”rätt” sak, utan ännu viktigare, det måste också göras i rätt tid. Som bekant är ju ‘Vägen till helvetet kantat med goda intentioner’
Det jag reagerar mot är att just nu, just här lägga kraft, energi och fokus på ett sådant initiativ. Dels för att det finns så många och stora osäkerheter (från mitt perspektiv) hur kvaliteten varit i den pedagogiska forskningen i Sverige. Hur tillämpningen av densamma, samt konsekvenserna av den politiska inblandningen och styrningen orsakat den uppkomna situationen.
Fokus och prioriteringar borde vara att först och främst reda ut dessa förhållanden, (inte primärt för att offentligt hänga ut ansvariga) utan för mig oerhört mycket viktigare, reda ut och identifiera vad/varför/hur det kunde gå så snett.
Det här är en oerhört viktigt process för att vi (som samhälle) ska kunna växa och bli ”klokare” med ny kunskap och insikter. Det är inom många verksamhetsområden en självklarhet och precis vad som också sker vid varje flygplansolycka, när ett nytt läkemedel ger upphov till oväntade och allvarliga biverkningar osv…
Det är ju de insikter som kommer fram vid en sådan genomgång som är vitala för att konstruktivt och ansvarsfullt kunna bygga eller forma om förutsättningarna för framtiden.
Min uppfattning är att det är först när vi nått så långt, vi både har perspektiven och insikten att verkligen göra en sådan satsning värdefull och konstruktiv för både enskilda lärare som för samhället i sin helhet.
Det är ju även en fråga om att rikta mycket begränsade resurser, där de gör som absolut mest nytta. Det här är för mig en oerhört allvarlig om inte avgörande fråga för Sveriges framtid som ett land med en levande och kreativ högteknologisk företagsamhet.
Den springande punkten i både ditt och mitt resonemang blir ju orden ”från mitt perspektiv”. Från mitt perspektiv har den didaktiska/pedagogiska forskningen i Sverige varit väldigt mycket inriktad på övergripande frågor av lite diffus karaktär (läroplansteori, värdegrundsfrågor på ett filosofiskt eller sociologiskt plan mm). Det som har saknats har varit ämnesdidaktisk och praxisnära forskning av den typ som nu börjar komma med initiativ som Learning Study, men som borde få utrymme på fler områden än matematikundervisningen.
Att man inte haft strålkastarljuset på dessa frågor betyder ju inte att det i sig är fel att ha pedagogisk forskning. Tvärtom menar jag, man borde nu rikta in energin på den forskning som börjar i klassrumssituationer och hur man på olika sätt kan undervisa om franska revolutionen eller vattnets kretslopp (för att ta två utnötta exempel).
Det finns väldigt mycket forskning om hur människan lär i största allmänhet, väldigt lite om vilka olika sätt som finns att bringa eleverna insikt och förståelse i praktiska problem som lärare ställs inför varje dag. Ta ett konkret exempel: när skolelever ska skriva en uppsats börjar väldigt många av dem berätta i dåtid, men växlar någonstans under berättelsens gång tempus till presens. Varför? Detta borde man beforska! Det kan verka trivialt och det finns inget nobelpris att hämta för att lösa denna gåta. Men det går inte att betvivla samhällsnyttan, när man skulle komma vidare från lärarnas tröstlösa och tidsödande rättningsarbete med otaliga tempuskorrigeringar med rödpenna till ingen nytta.
Anna Kaya,
Jag ber om ursäkt om jag kliver in i er ordväxling, men det du skriver här tycker jag är låter väldigt märkligt?
”Läroplanen är vårt styrdokument och jag varken kan eller vill debattera dess riktighet för hur jag än vänder och vrider på det så är det mitt uppdrag att undervisa utifrån den. Oavsett vad jag tycker och tänker. Annars är jag på helt fel plats.”
Hur kan man som aktiv arbetande lärare idag inte ha en åsikt personlig/professionell kring Läroplanen? Det är väl det primära dokumentet som styr din yrkesutövning?
Har du funderat på hur märkligt det skulle låta om en läkare skulle säga att ‘Jag varken kan eller vill debattera riktigheten kring Hippokrates ed…’
Om man inte vill debattera den för att man vet för lite så är det en sak, men då är det nog väldigt viktigt att tydligt klargöra det. Eller om man inte vill av andra skäl…
Att inte kunna ha en åsikt, för att man måste jobba efter den? Tillämpningen av detta skulle ju i en reductio ad absurdum innebära att en regel som väl slagits fast aldrig någonsin skulle kunna ifrågasättas eller ändras!?
I en värld där vår kunskapsmassa förändras i så snabb takt som den gör inom vissa områden idag, innebär det ju i praktiken att ett dokument som kanske tagit ett eller flera år att formulera kan vara hopplöst inaktuellt samma dag det blir gällande.
Inom många andra verksamhetsområden innebär det här att sådana dokument är dynamiska och befinner sig i ständig diskussion och förändring, vilket i många fall är en absolut nödvändighet.
Nu är jag väldigt nyfiken, hur mycket diskuteras egentligen läroplanen, både utåt men även lärare emellan, dess fördelar brister och underliggande antaganden i ljuset av både erfarenhet och nya vetenskapliga insikter?
Välkommen att hoppa in i diskussionen!
Jag ska förklara lite närmare hur jag menar, jag förstod nämligen att mitt svar kunde tolkas så som du tolkade det.
Esteban skrev att läroplanen kan ha fel. Och det är den diskussionen jag tycker det är lönlöst att ta eftersom läroplanen är fastlagd av riksdagen och således ett styrdokument alla lärare och rektorer ska arbeta efter. Tycker jag att läroplanen fel så måste jag ändå arbeta utifrån den. Jag kan inte välja de delar som faller mig i smaken och strunta i resten.
Åsikter kan jag ha och diskutera läroplanen bör vi göra allihop. En del gör det mer frekvent än andra. Nu med Lgr11 i antågande tror jag de allra flesta lärarna vänder och vrider på läroplanens formuleringar och försöker hitta gemensamma tolkningar, precis som det ska vara.
Helt ärligt tror jag vi lärare har diskuterat våra styrdokument alldeles för lite. De har inte blivit de levande dokument de borde vara men med Lgr11 hoppas jag det blir en förändring.
Jag hoppas du förstår bättre hur jag menar nu. Självklart ska läroplanen diskuteras, ofta och genomgående, men oavsett vad jag tycker om dess innehålls riktighet så måste jag arbeta efter den. Dessutom är läroplanen utformad så att den kan leva vidare i många år och ändå vara aktuell.
Om vi för diskussionens skull bortser från att citatet ”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.” är en del av läroplanen, skulle du vänligen kunna förklara vad denna mening menar, och vilka argument som finns för att motivera att detta ska stå med i läroplanen? Jag menar inte att du ska sitta inne på ”sanningen” utan jag vill höra din tolkning. Tycker du att det är en bra formulering?
Vad gäller synsätt så är det bara relevant om det har en påverkan på undervisningsmetod och kompetens, och om det har det så faller det under dessa två områden så jag ser fortfarande inte vitsen med att älta just ”kunskapssyn” som något väsensskilt från den faktiska undervisningen. Vad gäller utifrån Dewey, Montessori, Piaget, Freinet, Vygotskij m fl, så vore väl det rimliga att vi håller oss till gammaldags undervisning (som vi vet fungerar) men samtidigt under strikt kontrollerade förhållanden (t.ex. enskilda ”pilotskolor”) prövar den alternativa pedagogik som dessa namn representerar och sedan utvärderar denna. Visar det sig att någon av dessa alternativa metoder är bättre än den traditionella, då ersätter vi den traditionella. Är de sämre eller likvärdiga, då behåller vi den traditionella. Jag förstår inte vurmen för att ”diskutera kunskapssyn”, vad finns det att diskutera? Om vi testar nya alternativ så får vi ju veta svart på vitt om det funkar eller inte.
Till sist skulle jag önska ett svar från dig ang. följande: ”Men jag skulle mycket gärna höra din förklaring om hur elever t.ex. lär sig mer matematik i ett klassrum på säg 25 elever, jämfört med om varje elev hade en egen mattelärare.”.
När det gäller citatet ur läroplanen så är det den sista meningen i stycket som sammanfattar hela första delen av läroplanen. Den del som handlar om skolans värdegrund och uppdrag. Jag tolkar meningen ”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.” som en sammanfattning av det som är ”målet” med skolans grundläggande värden, att elever ska lämna skolan med så god självkänsla, gott självförtroende, god medmänsklighet och goda kunskaper/förmågor att han/hon kan delta i samhällslivet och bidra på sitt allra bästa sätt för att samhället ska bli ett ännu bättre samhälle. Att eleven ska utveckla kunskaper för ett livslångt lärande och allt det andra som nämns i inledningen till läroplanens första del.
Om jag tycker formuleringen är bra? Inte ryckt ur sitt sammanhang men som avslutande mening till den delen så tycker jag den meningen sammanfattar det som jag tror man vill poängtera.
När det gäller synsätt och de olika pedagogerna så känns det konstigt att tala om dem i termer som alternativa när såpass mycket av vår svenska skola är uppbyggd utifrån deras synsätt. Dessutom är de allihop födda på 1800-talet så nymodigheter är väl det sista det är.
När det gäller din sista fråga så anser jag att det är detsamma som gäller för matematik som för andra ämnen. Jag tror att människor lär på olika sätt och att mycket av inlärningen sker i en social kontext. Så även matematikkunskaper. Det finns så mycket att hämta i ett flerstämmigt klassrum där elever lär av varandra och av läraren och man ska inte underskatta gruppdynamiken som inlärningsfaktor. Fast, som du säger, mycket handlar ju om val av metod. Om 25 elever sitter och tyst räknar i varsin mattebok väljer jag hellre ditt förslag om en lärare – en elev.
Jag tolkar denna mening mer kunskapsspecifikt. Man vill belysa vikten av att elever får möta, erfara och mer eller mindre kvalitativt tillägna sig de olika kunskapsformer och kunskapsområden som grundskolans 16 kärnämnen representerar. Vi identifierar ju oss ofta mer med vissa ämnen och mindre med andra. Sällan är man antingen estetisk eller praktisk eller teoretisk till exempel. Detta kopplar jag till att finna sin unika egenart. Sin egen godisblandning av skolans olika ämnen.
Tänker på Malaguzzi och talet om barnets hundra språk som skolan berövar. I dagens skola ges eleverna åtminstone 16 olika perspektiv på tillvaron, 16 olika sätt att agera och analysera tillvaron utifrån. Ett kanske naivt exempel: Matematikens ”språk” är ett renodlat tankeverktyg, medan hem-och konsumentkunskapens språk är ett husbehovsverktyg, som liksom slöjden även är ett materiellt vertyg, dvs. ger oss kunskaper och erfarenheter om hur vi kan hantera materialen som omger oss för att klara oss i vardagen. Språken – svenska, engelska, moderna språk är verktyg för verbal och skriftlig kommunikation, kanske även till viss del språkspecifika gester och minspel, för att hantera vår verbala vardag. Och så vidare.
Fint av dig att enbart haka upp dig på mitt benämnande av pedagogerna i fråga som ”nya” utan att med ett ord kommentera det resonemang jag gjorde i anslutning till omnämnandet av pedagogerna. Det var ju du som presenterade namnen som hänvisning till att ”det finns så många andra teorier” än traditionell undervisning, alltså menade du att dom representerade det ”alternativa”. Och nu skriver du att det vore konstigt att omnämna dom som alternativa? Bestäm dig.
Att sitta tyst och räkna i en mattebok är en oerhört väsentlig del av att lära sig matematik. Hur ska man kunna utveckla färdighet i något man aldrig övar? Inte så att all undervisning ska se ut så, men jag begriper ärligt talat inte hur undervisningen skulle kunna göras mer effektiv än om varje elev hade en egen mattelärare även om man räknar med de andra momenten. Du kanske kan förklara?
Till sist skulle jag vilja be om en källa som stöder tesen om att, i matematikundervisning, ett ”flerstämmigt klassrum” med 25 elever (el. motsv.) och en lärare är bättre än 25 elever som privatundervisas av 25 lärare. Skulle även uppskatta ett tips på en grundbok i pedagogik som lämpar sig för oinitierad pöbel.
Jag tror att privatlärare till varje elev skulle innebära en mycket effektivare matematikundervisning åtminstone om lärarna var tillräckligt kunniga men jag räknar förstås istället på kostnad och säger nej tack det blir för dyrt.
Olga Dysthe: Det flerstämmiga klassrummet visar hur många elever lär av varandra på bra sätt.
Ferenc Marton & Shirley Booth: Om lärande diskuterar vikten av att presentera flera alternativa perspektiv. Detta blir bäst med hjälp av en grupp och det finns en del exempel som tydliggör att det kan passa bra in även för matematik.
Båda böckerna är ganska lättlästa men ändå grundade i gedigen forskning. När vi är tvungna att ha en lärare för många elever kan det väl kännas bra att vi har vetenskapliga belägg för att det trots allt kan finnas flera fördelar. Bara denna insikt kan väl vara ett litet skollyft.
Esteban, kanske var jag otydlig men de pedagoger som jag nämnde ser inte jag som ”alternativa” utan jag ser dem som en naturlig del av den svenska skolan idag. Jag pratade inte om dem i relation till traditionell undervisning utan utifrån det vi kan kalla för ”förmedlingspedagogik”, vilket alltså innebär en sorts kunskapssyn där jag kan förmedla allt jag kan till en annan människa utan att den personen behöver ”göra” något annat än att lyssna. Som du förstår är inte det en speciellt lyckad pedagogik för inlärning handlar om så mycket mer än bara att lyssna. Vilket de tidigare nämnda pedagogerna lär oss. Vilket enligt mig även ingår i det du kallar traditionell undervisning. Därför ser jag inte hur jag ska kunna diskutera ditt resonemang om traditionell vs alternativ undervisning. Vad är vad enligt dig?
När det gäller färdighetsträning inom matematiken så finns det betydligt roligare och mer lärorika saker än att sitta och räkna tyst i en bok. Det finns oändligt många olika matte-spel och lekar som tränar olika moment. Alltifrån spel i grupp till spel framför datorn. Det finns oändligt många sätt att arbeta med färdighetsträning, sätt som dessutom är roliga! Googla matematik och färdighetsträning så ser du vilken uppsjö som finns.
Sedan tycker jag att det blir en olycklig polarisering mellan privatlärare till alla eller en lärare på 25 elever. Jag kan inte ge dig namn på forskare men om du går in på Nationellt centrum för matematikutbildning eller Institutionen för matematikämnets och naturvetenskapsämnenas didaktikkan du säkert läsa en hel del om vikten av att elever får ”prata” matematik, laborera och problematisera tillsammans med andra. Att göra det tillsammans med jämnåriga, att tillsammans upptäcka matematiken och dess logik, att lära av och med varandra ger otroligt mycket mer än att en lärare talar om hur saker och till är. Men, och jag poängterar verkligen detta men, läraren har en otroligt viktig roll och och variation är alltid bäst! Det ultimata vore nog att en elev fick privatundervisning ibland, i liten grupp ibland, i stor grupp ibland och färdighetsträning i ensamhet ibland. Fast det har jag inte heller någon forskningsrapport på.
Vill du läsa om ovan nämnda pedagoger kan du ögna igenom denna sida . Verkar det intressant kan du ju läsa Boken om pedagogerna , som sidan handlar om.
Den nya läroplanen LGR11 har en allvarlig brist då den reflekterar “enhetselevens” utveckling enligt Piaget´s stadieteori men saknar de differentialpsykologiska principerna för en genuin individualisering av undervisningen.
Vi behöver en skoldebatt där fakta accepteras i stället för att sopas under mattan. DIVERGENSPRINCIPEN och dess konsekvenser bör stå i centrum likaväl som den svåra frågan om hur undervisningen skall INDIVIDUALISERAS.
TVÅ HUVUDUPPGIFTER FÖR DEBATTEN OM FRAMTIDENS SKOLA.
Utifrån existensen av betydande intelligensskillnader mellan eleverna men framför allt utifrån divergensprincipens giltighet bör den skolpolitiska debatten som första steg syfta till att lösa följande problem av helt avgörande betydelse för utformningen av framtidens skola:
1. Hur skall läroplansmålen definieras för olika elevgrupper så att de inbegriper både den momentana kunskapsvariationen och variationen i utvecklingstakt?
2. Hur skall läromedlen konstrueras så att de optimalt är anpassade både till den momentana kunskapsvariationen och variationen i utvecklingstakt hos olika elever?
Se ”Sture Erikssons hemsida”: http://home.swipnet.se/StureEriksson/
@ Jan Lenander
Tack för att du utan omsvep kan bekräfta att en lärare per elev definitionsmässigt är en överlägsen undervisningsform. Med tanke på hur svårt det är att lirka loss några som helst erkännanden av självklarheter i den här typen av diskussioner är det guld värt. Sedan har du naturligtvis helt rätt i att det är för dyrt att omsätta i praktiken (inom ramarna för dagens skola i alla fall). Att det inte skulle finnas vinster med undervisning i klasser tror jag inte någon har hävdat, så länge vi är på det klara med att dessa vinster är ”tröstpriser” som ingalunda är i närheten av att kompensera för avsaknaden av en lärare per elev.
Tack också för boktipsen.
@ Anna Kaya
Mycket av kunskap är ju ren överföring där muntligt berättande knappast är den enda fungerande metoden men likväl en väl fungerande metod. Särskilt som en inledning till något nytt kunskapsområde, som sedan kan kompletteras med mer ”interaktiva” metoder.
Vad gäller traditionell vs alternativ undervisning så ser jag som exempel på alternativ undervisning den idiotiska tanken att det skulle hämma elevers kreativitet om de lärde sig gångertabellen, världskartan, m.m. medan traditionell undervisning då naturligtvis poängterar värdet i dessa kunskaper. Om jag ska försöka mig på en mer generell definition så är traditionell undervisning det som är välkänt och beprövat, undervisning som vi vet fungerar, och alternativ undervisning nya idéer som kanske fungerar bättre, kanske sämre, men där det saknas allomfattande empiriska tester av idéernas bärkraft. Bara för att något slughuvud kan resonera sig fram till att ett ”flerstämmigt klassrum” är så mycket bättre än ett traditionellt klassrum så betyder det inte att det faktiskt fungerar, eller att metoden kan implementeras i ”vanliga” klassrum. Vanliga klassrum ska inte vara experimentverkstad för käckt progressiva lärare (eleverna förtjänar bättre) utan alla nymodigheter ska prövas i enskilda utvalda strikt kontrollerade klassmiljöer där dessa utförligt och noggrant kan studeras samt tydliga slutsatser dras av dessas förtjänster. Om det alternativa klarar dessa test, och bara då, så ska det inkorporeras i den traditionella undervisningen, och därmed förbättra den.
Vad gäller dina alternativa metoder för att lära sig matte så blir min kommentar att om det funkar bättre än att på traditionellt vis räkna i en mattebok, go nuts. Jag ställer mig dock frågande till din syn på att det ska vara ”roligt”. Först och främst fann i alla fall jag ett stort nöje i att räkna i mattebok på traditionellt vis, för det infinner sig en särskild sorts glädje när man har arbetat sig igenom ett stycke och därmed bevisat för sig själv att man behärskar dess innehåll. Sedan tror jag att du, eftersom du nämner bl.a. spel som exempel, likställer ”roligt” med ”underhållande” och jag tror inte att man gör elever en tjänst om man skapar en förväntan hos dom att kunskapsinhämtning ska vara underhållande, för så ser inte verkligheten ut.
” Att göra det tillsammans med jämnåriga, att tillsammans upptäcka matematiken och dess logik, att lära av och med varandra ger otroligt mycket mer än att en lärare talar om hur saker och till är.”
Problemet här är att det ställer oerhörda krav på den ende läraren att skapa en gynnsam miljö för den här sortens ”gemensamma” lärande. Alla som gått i skolan från 80-talet och framåt har erfarenhet av hur grupparbete bryts ner av det sociala spelet, eller hur en enskild eller ett fåtal gör jobbet medan övriga åker snålskjuts. Vad är en pedagogisk metod värd som inte kan implementeras i praktiken? Men framför allt skulle även din dynamiska gruppundervisning fungera så mycket bättre om varje elev hade en egen ”skugga” i form av en kompetent lärare, även om denne då allt fungerar ”perfekt” bara står tyst bakom eleven och så att säga finns till hands. Jag förstår inte din envisa motsträvighet och syn på jämförelsen som en ”olycklig polarisering”. Hur kan det förekomma en polarisering när exemplet med en lärare per elev är orealistiskt? Poängen är att genom att slå fast den optimala undervisningssituationen får man ett mål och en vision för den suboptimala klassrumsundervisningen. Om vi inte vet vad vi ska sträva emot, hur kan vi då genomföra kvalitativ undervisning?
Till sist kikade jag lite på dina länkar och hittade följande, som i mitt tycke återigen perfekt speglar krocken mellan traditionellt och alternativt: http://ncm.gu.se/node/5407
”Despite the widespread support for “problem-based” or “discovery-based” learning, studies indicate that current teaching approaches underestimate the amount of explicit guidance, “scaffolding” and practice children need to consolidate new concepts. Asking children to make their own discoveries before they solidify the basics is like asking them to compose songs on guitar before they can form a C chord.”
Jag vill inte på något sätt vara kort i tonen nu men för det första är jag glad att du snubblade över ”scaffolding”, det är nämligen en av de ”alternativa” undervisningssätt som jag verkligen tror på. Och som jag tror forskning i framtiden kommer visa är ett ”vinnande koncept” för att fler elever ska kunna nå målen.
”Scaffolding” ställer höga, men inte orimliga, krav på läraren och jag har skrivit mycket om det i min egen blogg, under genrepedagogik och språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt.
För det andra så har vi flyttat in Skollyftet till skollyftet.se och jag skulle vilja be dig flytta in din kommentrar dit så ska jag försöka svara lite mer ingående sedan. Just nu har jag lite ont om tid.
Glad Påsk så länge!
Har prövat att posta kommentaren där du länkade. Glad påsk!