Gamla konflikter blir nya möjligheter

Skolan är osexig tas omvärldens upplevelse av skolan som något tråkigt upp och bland annat nämns ”skolskan” som en barriär. I Skoleriska begreppshierarkier så diskuterar signaturen Morrica också hur stor striden är kring orden. Tänk att ordet ”lärare” använt på fel sätt kan få stora strider att blossa upp. Istället för att fastna i konflikterna kring orden, fastna i konflikterna mellan oss, tänkte jag undersöka typiska konfliktområden och visa på att de innebär stora möjligheter. Då kanske vi tillsammans kan visa upp en bild av skolan som är mycket mer lockande för omvärlden.

Temaarbeten och läromedel har varit två områden där oerhört många lärare kan berätta som svåra konflikter, fackföreningar som positionerar sig och rektorer som kör över stora grupper lärare. I mitt blogginlägg Undervisningssätt ska införas med kompetens så funderar jag kring att själva grunden till dessa konflikter är att det tas för lite hänsyn till befintlig kompetens. Det finns ett felaktigt fokus på att åstadkomma besparingar som gör att det blir ett obehagligt spel som leder till konflikter. Ett fokus på elevernas lärande kan kombineras med en sund ekonomisk tanke om att alltid väga kunskap/lärartid vid val av undervisning. Inlägget Om pedagogiskt ledarskap får mig att tänka att ett modernt lyssnande ledarskap kan genom att tillföra lite pengar till det som är viktigt åstadkomma underverk. Då hittar vi de oanade kompetenserna som någon lärare inte vågat visa upp. Då blir det vi åstadkommer något att visa upp, något som väcker intresse hos vår omvärld.

Vi människor är dåliga på ordet ”inte” och om vi inte ska tänka på isbjörnar så kan vi tänka på en varm havsstrand med palmer och rätt vad det är så kommer det en isbjörn gående där. Elevfokuserade arbetslag är något som jag är positiv till men de lanserades ofta som ”inte” ämnesgrupper och samtidigt som skolor minskade den tid som var avsatt för att sköta laborationsutrustningar. Många kände det som att deras kunskapsuppdrag naggades i kanten. Ett annat problem var att på många ställen användes det för att tvinga fram hjälp till obehöriga lärare som inte kunde tillräckligt. Ifall vi minskar på de obehöriga lärare och lämnar lite mer utrymme för att odla ämnena så kan de etablerade arbetslagen upplevas som något positivt att samlas kring. Framför allt ska vi dock komma ihåg Att lärare prioriterar olika är det som ger skolan kraft.

Konfliktområden kring olika sorters kompetens, undervisningsmetoder och sätt att samarbeta kan också vändas till något positivt med hjälp av länken ovan. Mötas eller inte mötas tar upp diskussionen kring att vara konstruktivare och mer samstämmiga i att söka kommunikation och hitta gemensamma ord. Det ”utvidgade kollegiet” på internet är en skön möjlighet att etablera samarbete och skapa ett bredare erfarenhetsutbyte mellan lärare så att vi inte är så utelämnade åt skolledningar och huvudman för att få relevant information. Då kanske vi till och med kan få en bra diskussion kring fakta, förståelse och kreativitet och hur dessa hänger ihop med varandra och hur olika undervisningsformer påverkar olika slags inlärning. När fakta blir meningsfulla är en intressant start på denna diskussion.

Visst har vi en stor möjlighet att göra gamla konflikter till nya möjligheter.

Jan Lenander

Lämna en kommentar

Filed under Skoldebatt, Skolutveckling

Vilka lyckas och vilka är förlorarna i den svenska skolan?

Jag skulle kunna ge ett enkelt svar på frågan i rubriken. Den elev som kommer från en familj där man diskuterar, resonerar, argumenterar och samtalar mycket och som kanske till och med har studievana föräldrar kommer alltid ha lite lättare att nå skolframgång än elever som kommer ifrån familjer där man mer talar till, än samtalar med, varandra.

Elever med ett fattigt språk, oavsett om de har svenska som modersmål eller inte, kommer inte lyckas nå skolframgång om inte vi i skolan ger dem verktygen att lyckas. Det är skolans uppgift. Där misslyckas vi.

Maciej Zarembas artikel i DN om läskunnighet väcker en del tankar. Vad har hänt med de svenska elevernas läsförmåga? Det går inte att lyfta ut den frågan ur sin kontext för läsförmåga är ingenting utan läsförståelse. Har då elevernas förståelse försämrats? Eller har den alltid varit lika dålig? (För elevernas läsförståelse är inte bra.)

Förut krävdes ingen större läsförståelse för att lyckas i skolan. Det räckte med att minnas ord, formuleringar och faktakunskaper. Jag minns själv fasan i att för första gången möta ett samhällskunskapsprov med formuleringar som ”Förklara begreppet parlamentarism genom att exemplifiera”. Det svaret hade jag inte memorerat och jag hade knappt förstått vad parlamentarism innebar. Och som alla vet, det går inte att förklara något man inte har förstått. Inte heller argumentera eller analysera.

Så. Vad vet vi egentligen om vad elever förstod av det de läste förut? Vilka kontrollfrågor ställde vi? Kontrollerade vi faktakunskaper och ställde frågor om texters innehåll eller ägnade vi oss åt ”varför”- och ”hur”-frågor? Är det verkligen rättvist att jämföra då och nu?

Jag tror så här. Vi är överlag ganska bra på att undervisa i läsförståelse i de yngre åldrarna, upp till 3:an. Sedan tar det stopp. I 4:an, då det krävs enormt goda kunskaper i läsning (både avkodning och förståelse) för att kunna tillägna sig kunskap, slutar många att undervisa i läsförståelse. Många lärare tar för givet att eleverna har nått en viss nivå av läsförståelse och att eleverna klarar sig. Man går igenom ”svåra ord” och förklarar dem men man ger eleverna alldeles för lite undervisning i läsförståelsestrategier så de kan närma sig nya textgenrer. Vi måste också mycket tidigare än i slutet av mellanstadiet och i högstadiet låta eleverna närma sig andra texttyper än den skönlitterära/narrativa genren och den återberättande genren. Ett väldokumenterat sätt att lyckas med detta är att arbeta med genrepedagogik.

Vi tar för givet att eleverna har samma referensramar och inget kunde vara mer felaktigt. Den typ av elever (om man får generalisera) som hittills har lyckats i den svenska skolan kommer fortsätta att lyckas, oavsett undervisningssätt, metod och pedagogik men det är den andra gruppen, de som man ibland kallar lågpresterande, som har allt att vinna på ett språk- och kunskapsinriktat arbetssätt. Med våra nya styrdokument är detta inte längre bara något önskvärt utan något vi alla ska arbeta med.

Det finns en grupp elever som det inte ofta pratas om. Det är en grupp som blir större och större för varje år. En grupp som snart kommer synas i statistiken. Jag pratar om alla de barn och ungdomar som inte har ett fullgott modersmål. Som är födda i Sverige och som har föräldrar som gått i svensk skola (och som således inte har blivit skolade på sitt modersmål) men som ändå anser att deras förstaspråk/modersmål är deras starkaste språk. Dessa barn och ungdomar kan ha ett så fattigt språk (ur skolspråkligt perspektiv, vardagsspråket är oftast väl utvecklat) att de inte har språket som kognitivt verktyg att tillägna sig kunskap. De har helt enkelt inga krokar att hänga upp ny kunskap på. Där måste svenska språket bli deras starkaste språk och vi måste skapa möjligheter för detta. Många lyfter fram nyanländas skolresultat som en bidragande orsak till skolans försämrade resultat, och det är en viktig analys men kanske inte så allvarlig. En nyanländ elev som har ett fungerande modersmål och kanske en gedigen skolbakgrund har ibland större chanser att lyckas i svenska skolan än en flerspråkig elev som är född i Sverige. Det, om något, är allvarligt.

Vi måste, som jag om och om igen poängterar, satsa från början. Vi måste satsa på språkutvecklande arbetssätt i förskolan. Mindre barngrupper så barnen får mer samtalstid med vuxna. Vi måste satsa på kompetenta förskollärare som vet vad språkutvecklande arbetssätt innebär.

Vi måste kartlägga och analysera barns språkkunskaper och skaffa oss ett gemensamt språk så vi i grundskolan kan ta vid där förskolans arbete slutar. Vi kan inte längre ta för givet att våra elever lär sig läsa genom att läsa eller lär sig skriva genom att skriva. Vi måste undervisa explicit i hur man vet att en, t ex, argumenterande text är en argumenterande text. Först då kan eleverna få kännedom om, och förståelse i, hur man producerar en sådan text. Vi måste således fokusera på vikten av lärarens kompetens.

Språket är nyckeln till skolframgång men en god läsförmåga är det viktigaste verktyget. Det är där den svenska skolan fallerar och det syns framförallt i de ämnen där det krävs en exceptionellt god läsförmåga och förståelse för att kunna hänga med då ämnesstoffet är abstrakt, nämligen no-ämnen och matematik.

Detta inlägg är redan publicerat på Ny i svenska skolan men det talar på ett tydigt sätt om vad jag tycker behöver utvecklas i den svenska skolan och vilken kompetens lärare behöver vidareutveckla. Inom Skollyftet har vi lärare stor spridning inom vilka ämnen och åldrar vi arbetar med, och nu vill jag veta vilket utvecklingsområde du ser som det viktigaste för att fler elever ska nå skolframgång.

Uppdaterat: Ser nu att Johan Kant skriver i Expressen om att elevernas läsförmåga sjunker på grund av att lärarhögskolorna har brustit i sin utbildning av lågstadielärarna. Det är säkert en del av förklaringen. Men jag hävdar ändå att elever måste få fortsätta att få undervisning i läsförståelsestrategier under hela sin skoltid, i alla ämnen och då måste alla lärare besitta dessa kunskaper. Det handlar inte bara om att lära sig att läsa och att förstå det man läser. Det handlar också om att ta till sig kunskap genom läsningen.

//Anna Kaya

7 kommentarer

Filed under Skoldebatt, Skolutveckling, Språkutveckling, Svenska/Sv som andraspråk

Nu visar vi vägen

Låt lärare visa vägen är rubriken på dagens ledare i GP. En sammanfattning av den senaste tidens skoldebatt som innefattar den omdebatterade debattartikel som Jan Björklund skrev, twitterstormen under hashtagen #merkateder, Zarembas artikelserie, Aftonbladets granskning och nu #skollyftet som också har en egen blogg här.

Jag har funderat kring hur vi höjer statusen på läraryrket. Det finns inga enkla lösningar och jag tror inte att ett förstatligande automatiskt löser alla problem.  Däremot behövs kontroll av skolorna genom Skolinspektionen.

Jag välkomnar lärarlegitimationen, men undrar stilla varför det examensbevis vi redan har inte kan räcka.  Krav på att man som skola och enskild lärare faktiskt arbetar enligt läroplanen känns också mer än rimligt. Nu när Lgr11 snart styr vårt arbete kanske alla en gång för alla släpper Lgr80? Vi måste få till ett gott arbetslagsarbete och få alla att inse att vi har ett gemensamt uppdrag för att eleverna ska lyckas. Läraryrket får aldrig vara ett ensamarbete, den tiden borde vara förbi för länge sedan.

I GP förstår man inte att Björklund provocerar med sitt uttalande om att läraren ska återgå till katedern. Vi hade samma diskussion i arbetslaget för någon vecka sedan. Frågan var vad Björklund egentligen sa och vad vi tolkar in för budskap.

Jag provoceras av att den som ska styra skolan i Sverige inte inser att katederundervisning, som den definieras i t.ex. NE inte har stöd i de styrdokument vi arbetar efter. Eleverna kan inte längre ses som behållare som den upplyste och auktoritäre läraren ska fylla med god kunskap.

Nu var det kanske inte det Björklund menade och inte heller Zaremba. Det exempel Zaremba tog upp som katederundervisning är det definitivt inte. Problemet är att de som leder debatten inte har den kunskap som behövs för att verkligen beskriva verkligheten.

Det är definitivt dags att ta upp goda exempel från dagens skola och förklara för dem som inte är insatta hur en undervisning 2011 kan och ska se ut.

Problemet med att säga att lärare ska visa vägen är att alla lärare inte är lika. Det finns egentligen inget givet rätt och fel i undervisningen. Det som funkar för en kanske inte är rätt alls för en annan. Kravet måste dock vara att styrdokumenten följs och så är inte alltid fallet.

Jag önskar en debatt som verkligen knyts an till det uppdrag vi har på pappret, kalla det vetenskaplig grund om du vill. De känslomässiga inläggen måste finnas i debatten, men inte bara för att uttrycka känslor, utan också för att visa svårigheten i vårt uppdrag. För att lyfta debatten och därmed skolan måste vi dock visa att det finns mer i läraryrket än vad de som gått i skolan ser.

Det är dags att visa vägen!

//Linda O

Inlägget finns också på min blogg  Ordklyverier.

29 kommentarer

Filed under Skollyftet