Intressant att SvD, DN och Aftonbladet idag har lösningar på hur lärarnas status och elevernas resultat ska öka. Intressant är även det faktum att en politisk chefredaktör och ledarskribenter anser sig veta vad skolan och lärarna behöver.
Jag ser två stora missuppfattningar i skoldebatten den senaste tiden:
Alltför många verkar ta för givet att bara för att man är kritisk mot artiklar som de som Zaremba har skrivit, så är man även emot en granskning av skolan samt att man vill gömma huvudet i sanden och blunda för alla problem.
Alltför många verkar ta för givet att bara för att man är kritisk mot den ensidiga fokuseringen av läraren som kunskapsförmedlare, och att vikten av lärarens kompetens endast handlar om fördjupade ämneskompetenser, så är man för en skola där elever lämnas ensamma i sitt lärande genom ”forskning” och där lärare har en ”handledarroll”.
Inget kan vara mer fel. Det är inte så svart och vitt.
För journalister är det självklart att inneha en kritisk ställning till saker som sägs, skrivs och sker. Jag tycker inte det är dåligt att lärare har samma inställning. Speciellt när journalister och politiker, oftast utan lärarutbildning, försöker tala om för lärare hur de ska bedriva undervisning och vad som fungerar bra och mindre bra. Det, om något, är urholkande för de svenska lärarnas status.
Läraryrket är komplext. En bra lärare har förutom goda ämneskunskaper även goda pedagogiska och didaktiska kunskaper. En bra lärare har tillgång till ett stort relationskapital och ser till att skapa goda relationer med alla sina elever. En bra lärare skapar trygghet i sitt klassrum och sin elevgrupp så alla elever kan våga komma till tals. En bra lärare vet att kunskap sker i dialog med andra och ser till att skapa många sådana möjligheter för sina elever. En bra lärare vet att språket är ett tankeverktyg och arbetar medvetet språkutvecklande för att eleverna ska kunna utvecklas maximalt. En bra lärare ser vilken inlärningsstil varje elev har och anpassar undervisningen utifrån det. En bra lärare har tillgång till ett välfungerande arbetslag och en pedagogisk ledning. En bra lärare är så mycket mer än ämneskunskaperna han eller hon besitter.
Att skolan har många utvecklingsområden är självklart. Att lärarna behöver utvecklas är lika självklart det. P J Anders Linder, SvD’s politiska chefredaktör skriver att vi borde utgå ifrån resultaten innan vi diskuterar organisationsfrågor. En förutsättning för det är att vi vet vad vi ska mäta och att man kan lita på resultatet. Kan vi det idag? Traditionella mätverktyg är inte så tillförlitliga när vi inte har en traditionell skola.
Peter Wolodarski håller i söndagens krönika med Zaremba om att lärarhögskolorna har varit drivande till att skapa misstro mot en traditionell kunskapssyn och minskat lärarens roll i undervisningen. Men vad hjälper det att skuldbelägga en utbildning som fått sina direktiv ”uppifrån”? Dessutom är jag inte säker på att jag håller med. Vad är det som säger att en ”traditionell kunskapssyn” hos läraren leder till att eleverna blir goda samhällsmedborgare i framtiden? Faktakunskaper är inte svårt att tillägna sig. Att förstå, strukturera och analysera kunskap är det som vi behöver ge våra elever redskap att klara av. Och att med hjälp av kreativitet skapa ny kunskap.
Vi lärare har kommit längre än ”traditionell” i vår kunskapssyn. Vill vi gå tillbaka? Troligtvis inte. Jag är benägen att hålla med Katrine Kielos: ”Den gammeldags lärarmyten är en stor del av skolans problem”
Har lärarens roll minskat i klassrummet? Absolut inte. Med ett elevaktivt arbetssätt krävs det enormt mycket mer av läraren än vid ”traditionell katederundervisning”. På Lärarlistan finns ett ypperligt bra inlägg om detta.
Sedan har vi allt skuldbeläggande i skoldebatten. De senaste månaderna (åren?) har elever, lärare, politiker, lärarhögskolor, SKL och gamla och nya regeringar skuldbelagts. Nu även Skolverket. Vad vinner vi på detta skuldbeläggande? Vem vinner något över huvudtaget? Att skuldbelägga är att inte ta ansvar. Låt oss i stället ta vårt ansvar. Var och en av oss. Lärare, politiker och journalister. Vill vi lyfta skolan så kan vi. Tillsammans.
Vem tjänar på en svart/vit skoldebatt? Ingen. Vilka förlorar allra mest? Eleverna. Som vanligt. Och det är aldrig någonsin acceptabelt.
Skollyftet 