Tag Archives: skoldebatt

Sambandet mellan lön och resultat

Jag läser i DN om att lärare i fyra skolor i Stockholm ska få ökad lön för att deras skolor har redovisat extra goda resultat. Det väcker en del tankar och jag tycker det skulle vara intressant om vi som engagerar oss i Skollyftet börjar diskutera frågan om sambandet mellan lärarens lön och skolans resultat.

Först och främst vill jag påpeka att jag tycker det är positivt att Stockholms stad nu väljer att väga in faktorn ”sent anlända elever” när de räknar på sina resultat. Detta har jag efterfrågat i många år för det ger ingen sann bild av verkligheten att bara prata om socioekonomisk bakgrund, kön och föräldrars utbildning när man jämför skolresultat. De ”sent anlända eleverna” är också en viktig aspekt som påverkar skolors resultat.

Men. Det är ju en sidodiskussion. Frågan är om lärares löner ska relatera till skolans resultat och framförallt hur vi kan garantera att detta inte leder till en betygsinflation i förlängningen. Det kan bli oerhört problematiskt när lärare vet att de betyg de sätter, och resultaten på de nationella prov de rättar, kommer att påverka deras löneutveckling. Ytterligare en fråga skulle kunna vara vad vi ska mäta och hur? Är betyg och nationella prov våra enda mätinstrument eller finns det andra sätt och andra förmågor som vi borde mäta? Kan lärarens prestation, som alltså borde vara det som lönesätts, verkligen värderas utifrån elevernas betyg och resultat i nationella prov? Borde man inte hitta sätt att mäta elevernas utveckling i stället för att mäta resultat?

Sedan undrar jag, är löneökningen en slags bonus, ett lönetillägg eller en löneökning? Och kommer anslaget fördelas lika på alla skolans lärare eller kommer det finnas individuella påslag?

Jag har många frågor men inga svar. Hur ser du på detta? Välkommen att delta i diskussionen!

Uppdaterat: Jag ser nu att Lotta Edholm (fp), skolborgarråd i Stockholm, har bloggat om samma ämne.

12 kommentarer

Filed under Skoldebatt

Är debatten öppen för alla?

Trots att jag tycker Skollyftet har varit väldigt tydliga med att vi ser oss som en motvikt, ett komplement till, den övriga skoldebatten så möts vi ändå av skepsis. Ofta från medias sida.

Idag postades mitt rundgång i skoldebatten-inlägg på Second Opinion och strax därefter fick jag denna fråga av Malin Lernfelt, ledarskribent på GöteborgsPosten.

Någonstans har vårt budskap inte nått fram. Jag kan inte minnas att jag eller någon annan i Skollyftet har kritiserat det faktum att andra än lärarutbildade ska få diskutera skolan. Det är ju precis tvärtom. Vi anser ju att ”alla andra” har mer att säga till om i skoldebatten än vi lärare har. Och det är det vi vill ändra på.

Nu tror jag att Malin Lernfelt förstår vad jag menar men risken är ganska stor att andra (journalister?) kommer att tycka och tänka runt denna fråga, därför väljer jag att än en gång förtydliga var Skollyftet står i skoldebatten.

Vem som helst, var och en av oss, bör tycka och tänka till om skolan. Alla har en relation till skolan för alla har gått i den. Alla som vill får således yttra sig och delta i diskussioner och debatter. Inga konstigheter där.

Sedan har vi dilemmat med talutrymmet. Politiker har, av naturliga skäl, ett stort talutrymme. Även journalister har ett stort talutrymme eftersom de ofta styr över debattarenan. Lärarförbunden har ett relativt stort talutrymme men eftersom vi har två lärarförbund som inte alltid strävar åt samma håll, och som dessutom har svårt att komma överens, blir lärarnas röst inte tillräckligt stark. Kvar har vi elever och föräldrar som får minimalt med talutrymme i skoldebatten.

Detta vill Skollyftet ändra på. Skollyftet vill att lärarnas röst ska bli starkare och tydligare. Vi vill, precis det som GP efterfrågar i dagens ledare, visa vägen. Och vi vill, precis som Eva-Lis Sirén efterfrågar i dagens DN, höja våra röster rejält.

Vi anser att vi har lika stor rätt att ta plats på den stora skoldebattarenan som journalister och politiker. Vi är inte ute efter att ta över debatten och vi anser inte att vi har tolkningsföreträde. Däremot så anser vi att vi är bättre lämpade att uttala oss om vissa saker som rör skolan. Den som inte har en lärarutbildning kan, och bör, inte uttala sig om hur lärare ska bedriva sin undervisning. Vi lärare har tydliga styrdokument som vi arbetar efter. Styrdokumenten talar om vad eleverna ska utveckla för förmågor och vad skolan, läraren och rektorn ska göra och varför. Men styrdokumenten talar aldrig om hur vi lärare ska undervisa. Den frågan överlåts åt lärarprofessionen. Har vi inga styrdokument som styr över lärarna på den punkten så ska inte politiker och journalister heller göra det.

Så, självklart får, och bör, alla delta i skoldebatten. Men undergräv inte lärarnas yrke genom att tala om hur vi ska undervisa. I så fall behöver vi ingen lärarutbildning över huvudtaget. Låt lärare uttala sig om hur undervisning ska bedrivas och vilket undervisningssätt som gynnar vilken elev så den eleven kan utvecklas maximalt. Det är ju, trots allt, vårt uppdrag.

//Anna Kaya

5 kommentarer

Filed under Skoldebatt, Skollyftet, Skolutveckling

Låt oss genast börja gå på vägarna… till målen

Anne-Marie Körling anser att vi lärare har en gemensam utgångspunkt när det gäller skoldebatt, nämligen målen:

Många talar om metoder för att komma tillrätta med skolans problem. Alla tror sig kunna skolan så väl att man kan peta lite i det lärarna ska undervisa om och hur det ska göras. Trots att så många tycks rörande överens om att lärarna är den mest avgörande faktorn för att eleverna får möjlighet i skolan så syns inte den tilltron i tonen mot lärarna och lärarkåren.

Ingen talar om mål- och resultatstyrningen! Vi stannar upp inför det rådande och ser inte horisonten för uppdraget. Den rörelse som lärandet ska riktas mot. Det övergripande syftet med skolan och skolgången. Det som är elevernas rättigheter. Att nå mål.

I och med att skolan är mål- och resultatstyrd är alla vägar öppna mot mål. Men alldeles för få talar om målen. I Lgr 11 beskrivs dessa mål med tydlighet. Låt oss tala om dessa mål och hur vi ska nå dem. Men låt oss lärare och skolan göra vägarna, tilltro lärarna förmågan och låt oss verka utan att låsa in oss i rädsla för att vi under tiden hamnar i diket eller inte riktigt får utrymmet att också tala om det vi lyckas med. Jag är rädd för att vi utan mål skapar klassrum som gömmer sig bakom sjutillhållarlås och där rektor vid minsta fråga känner sig övergiven och ensam i sin uppgift att styra och leda sin skola. För att debatten inte ser något morgonljus. Skolan berör oss alla. Klart att vi ska ta diskussionen och se gemenskapen i uppdragen. Vi måste alla hjälpas åt.

Låt säga att vi tittar på målen först och främst. Detta har skolan till uppgift att utveckla eleven med. Vi har 10 år på oss. Vi ska börja dag ett. Vi ska följa elevens lärande under hela skolgången, ge gensvar i förhållande till de övergripande målen, relatera till dem. Det är också genom målen lärarens profession och professionella språk kan utvecklas och till vilket innehållet kan relateras. Det är en trygghet att ha mål att relatera till. Låt oss tänka att just dessa mål är de som lyser upp vår skolgång, de fyrljus som ska leda oss:

Mål

Skolan ska ansvara för att varje elev efter genomgången grundskola:

• kan använda det svenska språket i tal och skrift på ett rikt och nyanserat sätt,

• kan kommunicera på engelska i tal och skrift samt ges möjligheter att kommunicera på något ytterligare främmande språk på ett funktionellt sätt,

• kan använda sig av matematiskt tänkande för vidare studier och i vardagslivet,

• kan använda kunskaper från de naturvetenskapliga, tekniska, samhällsvetenskapliga, humanistiska och estetiska kunskapsområdena för vidare studier, i samhällsliv och vardagsliv,

• kan lösa problem och omsätta idéer i handling på ett kreativt sätt,

• kan lära, utforska och arbeta både självständigt och tillsammans med andra och känna tillit till sin egen förmåga,

• kan använda sig av ett kritiskt tänkande och självständigt formulera ståndpunkter grundade på kunskaper och etiska överväganden,

• har fått kunskaper om och insikt i det svenska, nordiska och västerländska kultur­arvet samt fått grundläggande kunskaper om de nordiska språken,

• har fått kunskaper om de nationella minoriteternas (judar, romer, urfolket samerna, sverigefinnar och tornedalingar) kultur, språk, religion och historia,

• kan samspela i möten med andra människor utifrån kunskap om likheter och olikheter i livsvillkor, kultur, språk, religion och historia,

• har fått kunskaper om samhällets lagar och normer, mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar i skolan och i samhället,

• har fått kunskaper om förutsättningarna för en god miljö och en hållbar utveckling,

• har fått kunskaper om och förståelse för den egna livsstilens betydelse för hälsan, miljön och samhället,

• kan använda och ta del av många olika uttrycksformer såsom språk, bild, musik, drama och dans samt har utvecklat kännedom om samhällets kulturutbud,

• kan använda modern teknik som ett verktyg för kunskapssökande, kommunikation, skapande och lärande, och

• kan göra väl underbyggda val av fortsatt utbildning och yrkesinriktning.

Detta är de framtida mål vi idag ska utveckla skolans innehåll i relation till. Om alla som diskuterar skolan kan hålla sig till dessa mål och konkret och praktiskt ge lärare stöd i detta arbete så delar vi något gemensamt. Skolan borde låta dessa mål gå som ständiga hembrev till föräldrar, politiker skulle läsa dem som daglig lektyr, rektor skulle undersöka hur vägarna mot mål ser ut i skolans klassrum, lärarna skulle dokumentera tillsammans med eleverna att vi har en slags horisont som vi ska närma oss varje dag i skolan. Eleverna ska göras medvetna och delaktiga i och kunna påverka om så inte är fallet. Det handlar om att följa lärandet så att vi når mål. Det handlar i grund och botten om läroplanens inledande mening:

Det offentliga skolväsendet vilar på demokratins grund. (Lgr 11, s.4)

Och då jag tänker utifrån Vygotskijs perspektiv om utmaningar, i en lärande utveckling tycker jag att vi ska lämna felsökeriet bakom oss, orientera oss mot det framtida och genast börja gå på vägarna… till målen.

Vi ska inte ringakta eller glömma bort innehållen i målen utan förvänta, utmana och dokumentera att lärandet äger rum och går framåt, över stock och sten, ibland i lättsamma promenader och ibland genom märkligt svåra passager och uppförsbackar som heter duga, men att läraren är där och ständigt tilltror, visar och åskådliggör hur skolgången leder fram till elevens lärande rättigheter, alltså de mål skolan har.  Faran med skolan är att skolan följer det minsta motståndets linje – att förklara barnets svagheter och inte dess styrka!

Det tycks gälla hela skoldebatten!

//Anne-Marie Körling

2 kommentarer

Filed under Skoldebatt, Skolutveckling