Tag Archives: skolutveckling

Grundbulten: Motivationen

Det är mycket som debatteras i skoldebatten. Lärares kompetens, lärares arbetsvillkor, lärares löner. Kommunal och statlig skolpolitik, både avseende resurser och styrning. Kunskap, bedömning, betyg. Forskning. Den svenska skolans ras.

Sällan diskuteras egentligen ELEVERNA, dem som alla diskussioner om lärarna, skolpolitiken, kunskapandet, bedömandet och forskningen kretsar runt. Det handlar förstås om dem hela tiden, men ändå inte. De ska klara målen, så långt är alla överens, men sedan försvinner ändå eleverna ur sikte någonstans i den allt mer infekterade skoldebatten. Om de inte omnämns i samband med ordningsfrågor rörande mobiler och kepsar.

Om vi överhuvudtaget ska komma någonstans med att förändra, förbättra och utveckla skolan måste vi än mer utgå ifrån eleverna, och då närmast från elevers MOTIVATION. Lust till lärande, subjektiv relevans för lärandet, en önskan, ett driv att lära. Gå i skolan för att  man kan förlita sig på att det är någon vits med det.

Var femte 15-åring i EU kan inte läsa ordentligt  rapporterar Ekot, Sveriges Radio. ”Skolans kris” är inte bara den svenska skolans kris, den är större än så.

Vi behöver nå elevers inre motivation, och det behöver vi göra genom att skapa den slags undervisning som angår dem och ge dem tron på att det de lär kommer de att ha glädje av.

Hur gör vi då och vad behöver vi fundera över? Det kan vara sättet vi undervisar på, lärresurserna vi använder, storleken på klasserna. De ekonomiska resurserna som möjliggör eller stjälper god pedagogik. Det kan vara sättet skoldagen är organiserad på, ämnena som läses och hur de läses. Skolan innehåller så mycket och så många frågor som måste ställas. Den första frågan måste ändå vara ”hur och var hittar vi motivationen till lärandet”?

Välkomna att fundera vidare här på Skollyftet! Hur tänker du om motivation? Har du exempel på lektionsinnehåll som motiverat till lärande så dela med dig!

// Janis 

Annonser

19 kommentarer

Filed under Skollyftet, Skolutveckling

Vilka lyckas och vilka är förlorarna i den svenska skolan?

Jag skulle kunna ge ett enkelt svar på frågan i rubriken. Den elev som kommer från en familj där man diskuterar, resonerar, argumenterar och samtalar mycket och som kanske till och med har studievana föräldrar kommer alltid ha lite lättare att nå skolframgång än elever som kommer ifrån familjer där man mer talar till, än samtalar med, varandra.

Elever med ett fattigt språk, oavsett om de har svenska som modersmål eller inte, kommer inte lyckas nå skolframgång om inte vi i skolan ger dem verktygen att lyckas. Det är skolans uppgift. Där misslyckas vi.

Maciej Zarembas artikel i DN om läskunnighet väcker en del tankar. Vad har hänt med de svenska elevernas läsförmåga? Det går inte att lyfta ut den frågan ur sin kontext för läsförmåga är ingenting utan läsförståelse. Har då elevernas förståelse försämrats? Eller har den alltid varit lika dålig? (För elevernas läsförståelse är inte bra.)

Förut krävdes ingen större läsförståelse för att lyckas i skolan. Det räckte med att minnas ord, formuleringar och faktakunskaper. Jag minns själv fasan i att för första gången möta ett samhällskunskapsprov med formuleringar som ”Förklara begreppet parlamentarism genom att exemplifiera”. Det svaret hade jag inte memorerat och jag hade knappt förstått vad parlamentarism innebar. Och som alla vet, det går inte att förklara något man inte har förstått. Inte heller argumentera eller analysera.

Så. Vad vet vi egentligen om vad elever förstod av det de läste förut? Vilka kontrollfrågor ställde vi? Kontrollerade vi faktakunskaper och ställde frågor om texters innehåll eller ägnade vi oss åt ”varför”- och ”hur”-frågor? Är det verkligen rättvist att jämföra då och nu?

Jag tror så här. Vi är överlag ganska bra på att undervisa i läsförståelse i de yngre åldrarna, upp till 3:an. Sedan tar det stopp. I 4:an, då det krävs enormt goda kunskaper i läsning (både avkodning och förståelse) för att kunna tillägna sig kunskap, slutar många att undervisa i läsförståelse. Många lärare tar för givet att eleverna har nått en viss nivå av läsförståelse och att eleverna klarar sig. Man går igenom ”svåra ord” och förklarar dem men man ger eleverna alldeles för lite undervisning i läsförståelsestrategier så de kan närma sig nya textgenrer. Vi måste också mycket tidigare än i slutet av mellanstadiet och i högstadiet låta eleverna närma sig andra texttyper än den skönlitterära/narrativa genren och den återberättande genren. Ett väldokumenterat sätt att lyckas med detta är att arbeta med genrepedagogik.

Vi tar för givet att eleverna har samma referensramar och inget kunde vara mer felaktigt. Den typ av elever (om man får generalisera) som hittills har lyckats i den svenska skolan kommer fortsätta att lyckas, oavsett undervisningssätt, metod och pedagogik men det är den andra gruppen, de som man ibland kallar lågpresterande, som har allt att vinna på ett språk- och kunskapsinriktat arbetssätt. Med våra nya styrdokument är detta inte längre bara något önskvärt utan något vi alla ska arbeta med.

Det finns en grupp elever som det inte ofta pratas om. Det är en grupp som blir större och större för varje år. En grupp som snart kommer synas i statistiken. Jag pratar om alla de barn och ungdomar som inte har ett fullgott modersmål. Som är födda i Sverige och som har föräldrar som gått i svensk skola (och som således inte har blivit skolade på sitt modersmål) men som ändå anser att deras förstaspråk/modersmål är deras starkaste språk. Dessa barn och ungdomar kan ha ett så fattigt språk (ur skolspråkligt perspektiv, vardagsspråket är oftast väl utvecklat) att de inte har språket som kognitivt verktyg att tillägna sig kunskap. De har helt enkelt inga krokar att hänga upp ny kunskap på. Där måste svenska språket bli deras starkaste språk och vi måste skapa möjligheter för detta. Många lyfter fram nyanländas skolresultat som en bidragande orsak till skolans försämrade resultat, och det är en viktig analys men kanske inte så allvarlig. En nyanländ elev som har ett fungerande modersmål och kanske en gedigen skolbakgrund har ibland större chanser att lyckas i svenska skolan än en flerspråkig elev som är född i Sverige. Det, om något, är allvarligt.

Vi måste, som jag om och om igen poängterar, satsa från början. Vi måste satsa på språkutvecklande arbetssätt i förskolan. Mindre barngrupper så barnen får mer samtalstid med vuxna. Vi måste satsa på kompetenta förskollärare som vet vad språkutvecklande arbetssätt innebär.

Vi måste kartlägga och analysera barns språkkunskaper och skaffa oss ett gemensamt språk så vi i grundskolan kan ta vid där förskolans arbete slutar. Vi kan inte längre ta för givet att våra elever lär sig läsa genom att läsa eller lär sig skriva genom att skriva. Vi måste undervisa explicit i hur man vet att en, t ex, argumenterande text är en argumenterande text. Först då kan eleverna få kännedom om, och förståelse i, hur man producerar en sådan text. Vi måste således fokusera på vikten av lärarens kompetens.

Språket är nyckeln till skolframgång men en god läsförmåga är det viktigaste verktyget. Det är där den svenska skolan fallerar och det syns framförallt i de ämnen där det krävs en exceptionellt god läsförmåga och förståelse för att kunna hänga med då ämnesstoffet är abstrakt, nämligen no-ämnen och matematik.

Detta inlägg är redan publicerat på Ny i svenska skolan men det talar på ett tydigt sätt om vad jag tycker behöver utvecklas i den svenska skolan och vilken kompetens lärare behöver vidareutveckla. Inom Skollyftet har vi lärare stor spridning inom vilka ämnen och åldrar vi arbetar med, och nu vill jag veta vilket utvecklingsområde du ser som det viktigaste för att fler elever ska nå skolframgång.

Uppdaterat: Ser nu att Johan Kant skriver i Expressen om att elevernas läsförmåga sjunker på grund av att lärarhögskolorna har brustit i sin utbildning av lågstadielärarna. Det är säkert en del av förklaringen. Men jag hävdar ändå att elever måste få fortsätta att få undervisning i läsförståelsestrategier under hela sin skoltid, i alla ämnen och då måste alla lärare besitta dessa kunskaper. Det handlar inte bara om att lära sig att läsa och att förstå det man läser. Det handlar också om att ta till sig kunskap genom läsningen.

//Anna Kaya

7 kommentarer

Filed under Skoldebatt, Skolutveckling, Språkutveckling, Svenska/Sv som andraspråk

Låt oss genast börja gå på vägarna… till målen

Anne-Marie Körling anser att vi lärare har en gemensam utgångspunkt när det gäller skoldebatt, nämligen målen:

Många talar om metoder för att komma tillrätta med skolans problem. Alla tror sig kunna skolan så väl att man kan peta lite i det lärarna ska undervisa om och hur det ska göras. Trots att så många tycks rörande överens om att lärarna är den mest avgörande faktorn för att eleverna får möjlighet i skolan så syns inte den tilltron i tonen mot lärarna och lärarkåren.

Ingen talar om mål- och resultatstyrningen! Vi stannar upp inför det rådande och ser inte horisonten för uppdraget. Den rörelse som lärandet ska riktas mot. Det övergripande syftet med skolan och skolgången. Det som är elevernas rättigheter. Att nå mål.

I och med att skolan är mål- och resultatstyrd är alla vägar öppna mot mål. Men alldeles för få talar om målen. I Lgr 11 beskrivs dessa mål med tydlighet. Låt oss tala om dessa mål och hur vi ska nå dem. Men låt oss lärare och skolan göra vägarna, tilltro lärarna förmågan och låt oss verka utan att låsa in oss i rädsla för att vi under tiden hamnar i diket eller inte riktigt får utrymmet att också tala om det vi lyckas med. Jag är rädd för att vi utan mål skapar klassrum som gömmer sig bakom sjutillhållarlås och där rektor vid minsta fråga känner sig övergiven och ensam i sin uppgift att styra och leda sin skola. För att debatten inte ser något morgonljus. Skolan berör oss alla. Klart att vi ska ta diskussionen och se gemenskapen i uppdragen. Vi måste alla hjälpas åt.

Låt säga att vi tittar på målen först och främst. Detta har skolan till uppgift att utveckla eleven med. Vi har 10 år på oss. Vi ska börja dag ett. Vi ska följa elevens lärande under hela skolgången, ge gensvar i förhållande till de övergripande målen, relatera till dem. Det är också genom målen lärarens profession och professionella språk kan utvecklas och till vilket innehållet kan relateras. Det är en trygghet att ha mål att relatera till. Låt oss tänka att just dessa mål är de som lyser upp vår skolgång, de fyrljus som ska leda oss:

Mål

Skolan ska ansvara för att varje elev efter genomgången grundskola:

• kan använda det svenska språket i tal och skrift på ett rikt och nyanserat sätt,

• kan kommunicera på engelska i tal och skrift samt ges möjligheter att kommunicera på något ytterligare främmande språk på ett funktionellt sätt,

• kan använda sig av matematiskt tänkande för vidare studier och i vardagslivet,

• kan använda kunskaper från de naturvetenskapliga, tekniska, samhällsvetenskapliga, humanistiska och estetiska kunskapsområdena för vidare studier, i samhällsliv och vardagsliv,

• kan lösa problem och omsätta idéer i handling på ett kreativt sätt,

• kan lära, utforska och arbeta både självständigt och tillsammans med andra och känna tillit till sin egen förmåga,

• kan använda sig av ett kritiskt tänkande och självständigt formulera ståndpunkter grundade på kunskaper och etiska överväganden,

• har fått kunskaper om och insikt i det svenska, nordiska och västerländska kultur­arvet samt fått grundläggande kunskaper om de nordiska språken,

• har fått kunskaper om de nationella minoriteternas (judar, romer, urfolket samerna, sverigefinnar och tornedalingar) kultur, språk, religion och historia,

• kan samspela i möten med andra människor utifrån kunskap om likheter och olikheter i livsvillkor, kultur, språk, religion och historia,

• har fått kunskaper om samhällets lagar och normer, mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar i skolan och i samhället,

• har fått kunskaper om förutsättningarna för en god miljö och en hållbar utveckling,

• har fått kunskaper om och förståelse för den egna livsstilens betydelse för hälsan, miljön och samhället,

• kan använda och ta del av många olika uttrycksformer såsom språk, bild, musik, drama och dans samt har utvecklat kännedom om samhällets kulturutbud,

• kan använda modern teknik som ett verktyg för kunskapssökande, kommunikation, skapande och lärande, och

• kan göra väl underbyggda val av fortsatt utbildning och yrkesinriktning.

Detta är de framtida mål vi idag ska utveckla skolans innehåll i relation till. Om alla som diskuterar skolan kan hålla sig till dessa mål och konkret och praktiskt ge lärare stöd i detta arbete så delar vi något gemensamt. Skolan borde låta dessa mål gå som ständiga hembrev till föräldrar, politiker skulle läsa dem som daglig lektyr, rektor skulle undersöka hur vägarna mot mål ser ut i skolans klassrum, lärarna skulle dokumentera tillsammans med eleverna att vi har en slags horisont som vi ska närma oss varje dag i skolan. Eleverna ska göras medvetna och delaktiga i och kunna påverka om så inte är fallet. Det handlar om att följa lärandet så att vi når mål. Det handlar i grund och botten om läroplanens inledande mening:

Det offentliga skolväsendet vilar på demokratins grund. (Lgr 11, s.4)

Och då jag tänker utifrån Vygotskijs perspektiv om utmaningar, i en lärande utveckling tycker jag att vi ska lämna felsökeriet bakom oss, orientera oss mot det framtida och genast börja gå på vägarna… till målen.

Vi ska inte ringakta eller glömma bort innehållen i målen utan förvänta, utmana och dokumentera att lärandet äger rum och går framåt, över stock och sten, ibland i lättsamma promenader och ibland genom märkligt svåra passager och uppförsbackar som heter duga, men att läraren är där och ständigt tilltror, visar och åskådliggör hur skolgången leder fram till elevens lärande rättigheter, alltså de mål skolan har.  Faran med skolan är att skolan följer det minsta motståndets linje – att förklara barnets svagheter och inte dess styrka!

Det tycks gälla hela skoldebatten!

//Anne-Marie Körling

2 kommentarer

Filed under Skoldebatt, Skolutveckling