Author Archives: Anna Kaya

Sambandet mellan lön och resultat

Jag läser i DN om att lärare i fyra skolor i Stockholm ska få ökad lön för att deras skolor har redovisat extra goda resultat. Det väcker en del tankar och jag tycker det skulle vara intressant om vi som engagerar oss i Skollyftet börjar diskutera frågan om sambandet mellan lärarens lön och skolans resultat.

Först och främst vill jag påpeka att jag tycker det är positivt att Stockholms stad nu väljer att väga in faktorn ”sent anlända elever” när de räknar på sina resultat. Detta har jag efterfrågat i många år för det ger ingen sann bild av verkligheten att bara prata om socioekonomisk bakgrund, kön och föräldrars utbildning när man jämför skolresultat. De ”sent anlända eleverna” är också en viktig aspekt som påverkar skolors resultat.

Men. Det är ju en sidodiskussion. Frågan är om lärares löner ska relatera till skolans resultat och framförallt hur vi kan garantera att detta inte leder till en betygsinflation i förlängningen. Det kan bli oerhört problematiskt när lärare vet att de betyg de sätter, och resultaten på de nationella prov de rättar, kommer att påverka deras löneutveckling. Ytterligare en fråga skulle kunna vara vad vi ska mäta och hur? Är betyg och nationella prov våra enda mätinstrument eller finns det andra sätt och andra förmågor som vi borde mäta? Kan lärarens prestation, som alltså borde vara det som lönesätts, verkligen värderas utifrån elevernas betyg och resultat i nationella prov? Borde man inte hitta sätt att mäta elevernas utveckling i stället för att mäta resultat?

Sedan undrar jag, är löneökningen en slags bonus, ett lönetillägg eller en löneökning? Och kommer anslaget fördelas lika på alla skolans lärare eller kommer det finnas individuella påslag?

Jag har många frågor men inga svar. Hur ser du på detta? Välkommen att delta i diskussionen!

Uppdaterat: Jag ser nu att Lotta Edholm (fp), skolborgarråd i Stockholm, har bloggat om samma ämne.

Annonser

12 kommentarer

Filed under Skoldebatt

Vilka lyckas och vilka är förlorarna i den svenska skolan?

Jag skulle kunna ge ett enkelt svar på frågan i rubriken. Den elev som kommer från en familj där man diskuterar, resonerar, argumenterar och samtalar mycket och som kanske till och med har studievana föräldrar kommer alltid ha lite lättare att nå skolframgång än elever som kommer ifrån familjer där man mer talar till, än samtalar med, varandra.

Elever med ett fattigt språk, oavsett om de har svenska som modersmål eller inte, kommer inte lyckas nå skolframgång om inte vi i skolan ger dem verktygen att lyckas. Det är skolans uppgift. Där misslyckas vi.

Maciej Zarembas artikel i DN om läskunnighet väcker en del tankar. Vad har hänt med de svenska elevernas läsförmåga? Det går inte att lyfta ut den frågan ur sin kontext för läsförmåga är ingenting utan läsförståelse. Har då elevernas förståelse försämrats? Eller har den alltid varit lika dålig? (För elevernas läsförståelse är inte bra.)

Förut krävdes ingen större läsförståelse för att lyckas i skolan. Det räckte med att minnas ord, formuleringar och faktakunskaper. Jag minns själv fasan i att för första gången möta ett samhällskunskapsprov med formuleringar som ”Förklara begreppet parlamentarism genom att exemplifiera”. Det svaret hade jag inte memorerat och jag hade knappt förstått vad parlamentarism innebar. Och som alla vet, det går inte att förklara något man inte har förstått. Inte heller argumentera eller analysera.

Så. Vad vet vi egentligen om vad elever förstod av det de läste förut? Vilka kontrollfrågor ställde vi? Kontrollerade vi faktakunskaper och ställde frågor om texters innehåll eller ägnade vi oss åt ”varför”- och ”hur”-frågor? Är det verkligen rättvist att jämföra då och nu?

Jag tror så här. Vi är överlag ganska bra på att undervisa i läsförståelse i de yngre åldrarna, upp till 3:an. Sedan tar det stopp. I 4:an, då det krävs enormt goda kunskaper i läsning (både avkodning och förståelse) för att kunna tillägna sig kunskap, slutar många att undervisa i läsförståelse. Många lärare tar för givet att eleverna har nått en viss nivå av läsförståelse och att eleverna klarar sig. Man går igenom ”svåra ord” och förklarar dem men man ger eleverna alldeles för lite undervisning i läsförståelsestrategier så de kan närma sig nya textgenrer. Vi måste också mycket tidigare än i slutet av mellanstadiet och i högstadiet låta eleverna närma sig andra texttyper än den skönlitterära/narrativa genren och den återberättande genren. Ett väldokumenterat sätt att lyckas med detta är att arbeta med genrepedagogik.

Vi tar för givet att eleverna har samma referensramar och inget kunde vara mer felaktigt. Den typ av elever (om man får generalisera) som hittills har lyckats i den svenska skolan kommer fortsätta att lyckas, oavsett undervisningssätt, metod och pedagogik men det är den andra gruppen, de som man ibland kallar lågpresterande, som har allt att vinna på ett språk- och kunskapsinriktat arbetssätt. Med våra nya styrdokument är detta inte längre bara något önskvärt utan något vi alla ska arbeta med.

Det finns en grupp elever som det inte ofta pratas om. Det är en grupp som blir större och större för varje år. En grupp som snart kommer synas i statistiken. Jag pratar om alla de barn och ungdomar som inte har ett fullgott modersmål. Som är födda i Sverige och som har föräldrar som gått i svensk skola (och som således inte har blivit skolade på sitt modersmål) men som ändå anser att deras förstaspråk/modersmål är deras starkaste språk. Dessa barn och ungdomar kan ha ett så fattigt språk (ur skolspråkligt perspektiv, vardagsspråket är oftast väl utvecklat) att de inte har språket som kognitivt verktyg att tillägna sig kunskap. De har helt enkelt inga krokar att hänga upp ny kunskap på. Där måste svenska språket bli deras starkaste språk och vi måste skapa möjligheter för detta. Många lyfter fram nyanländas skolresultat som en bidragande orsak till skolans försämrade resultat, och det är en viktig analys men kanske inte så allvarlig. En nyanländ elev som har ett fungerande modersmål och kanske en gedigen skolbakgrund har ibland större chanser att lyckas i svenska skolan än en flerspråkig elev som är född i Sverige. Det, om något, är allvarligt.

Vi måste, som jag om och om igen poängterar, satsa från början. Vi måste satsa på språkutvecklande arbetssätt i förskolan. Mindre barngrupper så barnen får mer samtalstid med vuxna. Vi måste satsa på kompetenta förskollärare som vet vad språkutvecklande arbetssätt innebär.

Vi måste kartlägga och analysera barns språkkunskaper och skaffa oss ett gemensamt språk så vi i grundskolan kan ta vid där förskolans arbete slutar. Vi kan inte längre ta för givet att våra elever lär sig läsa genom att läsa eller lär sig skriva genom att skriva. Vi måste undervisa explicit i hur man vet att en, t ex, argumenterande text är en argumenterande text. Först då kan eleverna få kännedom om, och förståelse i, hur man producerar en sådan text. Vi måste således fokusera på vikten av lärarens kompetens.

Språket är nyckeln till skolframgång men en god läsförmåga är det viktigaste verktyget. Det är där den svenska skolan fallerar och det syns framförallt i de ämnen där det krävs en exceptionellt god läsförmåga och förståelse för att kunna hänga med då ämnesstoffet är abstrakt, nämligen no-ämnen och matematik.

Detta inlägg är redan publicerat på Ny i svenska skolan men det talar på ett tydigt sätt om vad jag tycker behöver utvecklas i den svenska skolan och vilken kompetens lärare behöver vidareutveckla. Inom Skollyftet har vi lärare stor spridning inom vilka ämnen och åldrar vi arbetar med, och nu vill jag veta vilket utvecklingsområde du ser som det viktigaste för att fler elever ska nå skolframgång.

Uppdaterat: Ser nu att Johan Kant skriver i Expressen om att elevernas läsförmåga sjunker på grund av att lärarhögskolorna har brustit i sin utbildning av lågstadielärarna. Det är säkert en del av förklaringen. Men jag hävdar ändå att elever måste få fortsätta att få undervisning i läsförståelsestrategier under hela sin skoltid, i alla ämnen och då måste alla lärare besitta dessa kunskaper. Det handlar inte bara om att lära sig att läsa och att förstå det man läser. Det handlar också om att ta till sig kunskap genom läsningen.

//Anna Kaya

7 kommentarer

Filed under Skoldebatt, Skolutveckling, Språkutveckling, Svenska/Sv som andraspråk

Är debatten öppen för alla?

Trots att jag tycker Skollyftet har varit väldigt tydliga med att vi ser oss som en motvikt, ett komplement till, den övriga skoldebatten så möts vi ändå av skepsis. Ofta från medias sida.

Idag postades mitt rundgång i skoldebatten-inlägg på Second Opinion och strax därefter fick jag denna fråga av Malin Lernfelt, ledarskribent på GöteborgsPosten.

Någonstans har vårt budskap inte nått fram. Jag kan inte minnas att jag eller någon annan i Skollyftet har kritiserat det faktum att andra än lärarutbildade ska få diskutera skolan. Det är ju precis tvärtom. Vi anser ju att ”alla andra” har mer att säga till om i skoldebatten än vi lärare har. Och det är det vi vill ändra på.

Nu tror jag att Malin Lernfelt förstår vad jag menar men risken är ganska stor att andra (journalister?) kommer att tycka och tänka runt denna fråga, därför väljer jag att än en gång förtydliga var Skollyftet står i skoldebatten.

Vem som helst, var och en av oss, bör tycka och tänka till om skolan. Alla har en relation till skolan för alla har gått i den. Alla som vill får således yttra sig och delta i diskussioner och debatter. Inga konstigheter där.

Sedan har vi dilemmat med talutrymmet. Politiker har, av naturliga skäl, ett stort talutrymme. Även journalister har ett stort talutrymme eftersom de ofta styr över debattarenan. Lärarförbunden har ett relativt stort talutrymme men eftersom vi har två lärarförbund som inte alltid strävar åt samma håll, och som dessutom har svårt att komma överens, blir lärarnas röst inte tillräckligt stark. Kvar har vi elever och föräldrar som får minimalt med talutrymme i skoldebatten.

Detta vill Skollyftet ändra på. Skollyftet vill att lärarnas röst ska bli starkare och tydligare. Vi vill, precis det som GP efterfrågar i dagens ledare, visa vägen. Och vi vill, precis som Eva-Lis Sirén efterfrågar i dagens DN, höja våra röster rejält.

Vi anser att vi har lika stor rätt att ta plats på den stora skoldebattarenan som journalister och politiker. Vi är inte ute efter att ta över debatten och vi anser inte att vi har tolkningsföreträde. Däremot så anser vi att vi är bättre lämpade att uttala oss om vissa saker som rör skolan. Den som inte har en lärarutbildning kan, och bör, inte uttala sig om hur lärare ska bedriva sin undervisning. Vi lärare har tydliga styrdokument som vi arbetar efter. Styrdokumenten talar om vad eleverna ska utveckla för förmågor och vad skolan, läraren och rektorn ska göra och varför. Men styrdokumenten talar aldrig om hur vi lärare ska undervisa. Den frågan överlåts åt lärarprofessionen. Har vi inga styrdokument som styr över lärarna på den punkten så ska inte politiker och journalister heller göra det.

Så, självklart får, och bör, alla delta i skoldebatten. Men undergräv inte lärarnas yrke genom att tala om hur vi ska undervisa. I så fall behöver vi ingen lärarutbildning över huvudtaget. Låt lärare uttala sig om hur undervisning ska bedrivas och vilket undervisningssätt som gynnar vilken elev så den eleven kan utvecklas maximalt. Det är ju, trots allt, vårt uppdrag.

//Anna Kaya

5 kommentarer

Filed under Skoldebatt, Skollyftet, Skolutveckling